DELA
© Nya Åland

Slappna av Ranelid

Jag och kvällschef Mårten har på senare tid utvecklat en liten fäbless för den alltid lika fascinerande författaren Björn Ranelid. Vi har recenserat hans framträdanden i På spåret och Stjärnorna på slottet, Mårten med en stor dos skepsis i rösten, jag kanske lite mer förbryllad.
För hur kan en människa ta sig själv på så stort allvar? Det verkar för det första så väldigt ansträngande för honom, samtidigt som det får mig att i stället ta karln på mindre allvar. Man måste ju kunna blanda lite. Humor och allvar. Högt och lågt.

Jag flyttade nyligen till en ny lägenhet och hittade en gammal dagbok i flyttlådorna. Nio år gammal rapporterar jag dagligen om hur kriget i Kuwait utvecklar sig: ”Snart blir det kanske krig, Saddam ska säga om det blir det snart”, ” I dag bestämmer Saddam om det blir krig” … och så vidare.
Mycket allvarsamt kan man tycka, men rapporterna varvas med information som ”i dag slängde killarna in mig på kill-wc” och ”vi hade klassfest i går, jag tog med Trance dance kassetten”.
Och det är väl något sådant jag önskar mig av Ranelid. Ett skämt, en barnslig historia, något opretentiöst. Att han skulle skratta åt sig själv när han visar upp sina usla geografikunskaper i tv, i stället för att skylla på sin medspelare. Att han inte ständigt skulle fnysa åt ”obildade människor”. Nu vet jag inte om jag ska tycka synd om honom eller bli arg på honom.

Om man ska tas på allvar av andra får man inte ta sig själv på för stort allvar. Min chef är ett hyggligt exempel på någon som lyckas med det (ja nu fjäskar jag, men mitt vikariat går ut snart och jag vill gärna komma tillbaka någon gång). Hon hävdar sig sällan genom allvar och översitteri.
Hon kan gå iväg för att göra någon viktig intervju i tv, vända i trappan och komma springande i yllesockorna, glida de sista metrarna, avsluta med en sladd och kommentaren ”jävlar, man måst ju ha skor om man ska vara i tv!”.
De riktigt trovärdiga människorna, tycker jag, är de som vågar blanda. De som vågar säga att de älskar melodifestivalen och snuskiga under bältet-skämt och inte klassiska kompositörer, indiepop och ordvitsar.