DELA
© Nya Åland

Signe, snart fyra, har blivit tonåring

Det har gått så fort, det var ju bara i går hon var en liten bäbis.
Ack de växer upp så fort nu för tiden, man hinner ju knappt med.
Ni känner igen de där barnklyschorna som man själv hört sedan barnsben och sedan fått höra om de egna barnen. Fram till nu har jag mest tyckt att de varit just det, klyschor.
Sedan kom Signe, snart 4, in i tonåren.
Egentligen är det märkligt att man blir så överraskad. Barns trotsåldrar är välkända, väldokumenterade och välkommunicerade. Redan på mödravården i Vällingby fick vi information om att det kommer att bli tider av obstinat vilja och att den första infaller i 2-3-årsåldern.
Men att vår lilla söta Signe skulle förvandlas till en slug, manipulerande tonåring var jag inte med på. Jag kan inte sätta fingret på exakt när vi insåg det första gången, men plötsligt så inser jag att den lilla rackarungen spelar ut mamma mot pappa utan att blinka. Hon gör det dessutom smart.

Härom dagen frågade hon mamma Linda-Marie om det var okej att titta på film på Ipaden vid middagen. Mamma sa nej. 30 sekunder senare, och bokstavligt talat bakom ryggen på mamma, kom Signe och gav mig en kram och sa att hon skulle viska något till mig.
”Pappa,” viskade hon, ”visst får jag se på Ipad när jag äter?”
Tack och lov hade jag hört att frågan redan ställts och hur svaret löd så den benhårda uppfostringslinjen (nåja…) kunde bibehållas.
Någon dag senare var det dags igen. ”Pappa, får jag ta en glass?”, sa Signe när jag kom in i köket. ”Ja, det kan du väl”, sa jag intet ont anandes. Sekunderna efter att glassen nått den lilla munnen kom dock Linda-Marie in i rummet och frågade varför jag låtit Signe äta en glass till när hon redan tjatat till sig två mot löfte om att ingen mer glass skulle förtäras den dagen.
Sedan kommer vi till det mest trotsiga beteendet. När jag härom kvällen bad Signe att hämta sitt nattlinne så vi kunde byta om så suckade hon teatraliskt djupt, gav mig en uppfodrande blick, slog ut med armarna och högt och tydligt ställde frågan:
”ALLVARLIGT? Varför är det ALLTID jag som ska hämta det?”
Vad svarar man på sånt? Brista ut i skratt och nedvärdera henne? Nej, inte så bra. Bli arg? Inte heller bra. Jag nickade bara och höll inne fnisset över hennes lillgamla beteende tills hon var utom hörhåll då jag kunde frusta och skratta.

Nu menar jag inte att baktala min dotter, inte alls. Snarare är det min egen förberedelefas som varit undermåligt, för att tala jobbspråk. Vi har ju fortfarande kvar vår lilla ängel, även om hon emellanåt förvandlas till en lite större, och mindre änglalik, tonåring.
Och ombyte förnöjer, heter det ju…

Jonas Bladh