DELA
© Nya Åland

Såsom i en spegel

Nära hälften av dem som deltog i Mensas intelligenstest klarade kvalgränsen, har vi fått veta. Ålänningarna är smartare än väntat, säger något oväntat en Mensa-medlem. Jag menar, vad hade han väntat sig?

Vi visste det.Våra läsare är smarta och dessutom litet luriga. Så det var naturligtvis någon som ringde upp.
– Lagtinget borde visst avspegla befolkningen i stort? Men gör det det? Man läser ju här att ålänningarna är så smarta, men … Syns det verkligen på lagtingets sammansättning?
Om man i 26 år och 7 månader har följt lagtingets göranden och låtanden från pressbänken så väger man sina ord väl.
– Med tanke på att ålänningarna är smartare än väntat så kan man väl utgå från att de också röstar smart, fick jag till det och kände mig nöjd.
Men läsaren vill i alla fall att en parlamentarisk utredning kollar upp hur det ligger till.

För egen del vågade jag inte. Testa mig, alltså. Nu efteråt, när resultatet tyder på att det i alla fall inte var förfärligt svårt, så kanske jag ångrar mig. Men, nej. Har jag klarat mig så här länge utan att visa papper på vad jag går för så skall det klara sig litet till.
Vad jag minns så har jag aldrig visat upp papper, annat än i passkontroller och liknande. Jag har aldrig fyllt i en jobbansökan, aldrig skickat in betyg. I dag vet jag inte ens var de finns. När man jämför det med dagens unga, som trots bra utbildning får nöja sig med något tillfälligt här och en liten snutt där så inser man att det var bättre förr. På något sätt.

I skrivande stund är det fredag och strålande sol. I läsande stund är det tisdag och vi har förhoppningsvis alla överlevt nyårsfirandet med bomber och granater.
Kan någon upplysa mig om till vad man behöver en nyårsbomb med 1 kilo krut? Den är livsfarlig, säger försäljarna, men söker trots det dispens för att få sälja den. Och landskapsregeringen ger dispens. För om det är ok att spränga ett kilo krut per fyrverkeripjäs i Sverige så är det det också på Åland.
På rikssidan har man satt gränsen vid 200 gram. Kanske beror det på att man där har större erfarenhet av vad bomber kan ställa till med. Eller tror vi att man bara är sämre på att hantera dem?

Om jag väcks klockan 4 på nyårsnatten av ett häftigt brak så kan jag efter någon sekund komma till att det var just det, en nyårsbomb (alla exploderar inte prick vid midnatt). Men små barn, gamla människor och alla djuren, förstår de att braket är någonting festligt, någonting de skall älska att höra. Inte bli rädda av? Och ifall de blir rädda så skall de förstå att det är roligt.
Skall vi ha det så? Finns det någon intelligent förklaring till att det har blivit så? Vad säger Mensa-folket?