DELA
© Nya Åland

På spaning efter ljuset

Årstidskommentarer känns överflödiga. Det är januari, julen är slut, det är långt till våren. Klart det finns en längtan efter att snön ska försvinna och att det blir så pass varmt att pälshalaren är överflödig.

Det förrädiska är ljuset. Något skirt och rosa som accentuerar björkarnas svarta, spretiga grenar. Det är lätt att bli nästan lite onödigt hoppfull. ”Kanske det här kompakta, isiga snötäcket smälter snart”, tänker du i ett svagt ögonblick över morgonkaffet.
Eller också kanske du börjar iaktta en främling med något spirande i maggropen under fikat med en vän. ”Han där skulle jag kunna tänka mig att gå på Godbymässan med” meddelar hjärnan när du förstrött ser sig om i cafélokalen och får syn på någon som inte direkt påminner om Elefantmannen.

Och det är ju det som är så härligt med våren. Att livsgnistan kommer tillbaks. Den kravlar sig ut ur sitt ide någon gång i slutet av januari, gäspar, kliar sig i håret och börjar streta framåt. Plötsligt är det lättare att stiga upp på morgonen, att göra ett ärende, att vara social. Du orkar hitta på saker, ja du kanske till och med orkar bli kär, fast det brukar vara ett besvärligt högriskprojekt.
Eller också orkar du komma över den där plågsamma förälskelsen som ältats oavbrutet under vinterhalvåret. ”Han SA ju att han skulle ringa!” (När han renoverat sitt badrum, kommit över sitt ex och hittat sig själv i Indien.)

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Oavsett hur djupt ner i skorna man befinner sig finns det alltid något som lockar lite extra. Novembermörkret, deppigheten, oönskade julklappar och de spruckna nyårslöftena sopas undan av en sjungande positiv begynnande vårkänsla.
”I år kanske allting ordnar sig”, hör du dig själv säga, med något sorts mystiskt, inspirerat tonfall. Och du befinner dig verkligen i riskzonen när du börjar hänga upp ljusa gardiner och väljer att köpa tulpaner istället för chipspåsen/tröstmaten/något roligt.

Tillförsikt. Så heter det. Framtiden ter sig betryggande, fluffig, ombonad och hemtrevlig.
Människan har inte förändrats så mycket de senaste århundradena, även om tekniken, samhället, idealen och förväntningarna har svängt hit och dit. Men när ljuset sipprar fram vill vi likförbannat bröla fram ett lyckligt vårskrik, för att sedan sansat återgå till våra ordinarie sysslor.