DELA
© Nya Åland

På hösten kommer det stora vemodet

På lördag åkte jag och mannen i mitt liv till stugan för att plocka undan det sista i matväg innan mössen hittar in, ta upp båtar och kajaker, ställa undan saker och rusta i största allmänhet.
Vi jobbade näranog under tystnad.
”Om vi drar här…”
”Ska jag sätta paddlarna i bastun?”

Jag hittade tre kantareller i skogen, och tre fästingar på kroppen samma kväll. De älskar mitt varma blod.
När bilen körde upp i backen kände jag återigen naturens stora, underbara likgiltighet inför vår närvaro. Vi är där, sen är vi borta, inget förändras. Samma skrevor, samma stenar, samma solnedgång i samma hav vare sig vi är där och tar selfies i motljus eller inte.

I stan väntade mina å det grövsta övergivna rabatter på uppmärksamhet. Svärande och puttrande rycker jag loss ogräs och säkert hälften av de blommor som jag planterat men inte känner igen i deras höstliga skrud. Nånstans där i marken ligger vårlökarna (om jag inte grävde bort dem i misstag). Luften är mättad av dofter – jord, fukt, kattmyntan som sprider sig överallt. Jag klipper itu en mördarsnigel och tittar äcklad och fascinerad på hur hela innehållet rinner ur den i tjocka klumpar.

Dörren står öppen och släpper in höstvärmen i huset, till dottern som sitter hela dagen och pluggar finska. Valittaa. Välttää. Valita.
Medan jag sliter på med hackan för att få bort tjocka grästorvor ur rabatten, sätter sig mannen med en bok under äppelträdet, och gör uppskattande ljud när jag klagar på det hårda arbetet.
När IFK-matchen börjar i WHA är jag klar. Av jublet att döma går det bra. Jag går in i mitt hus och börjar med middagen.

I världen är så mycket fel. På jobbet är folk ledsna över förändringar de egentligen inte kan råda över, varken de som bestämmer eller de som blir drabbade.
I mitt lilla liv kan jag sitta på trappan och rulla några kvistar oregano mellan fingrarna och känna doften, och vemodet som är höst. Ett slut, ett tillbakadragande, rum för nya saker, vila.

måndag morgon när jag vaknar känner jag en ovan spänning i rygg och lår. Alla gym-passen har inte gjort min kropp ett dugg mer anpassad för ett par timmars riktigt fysiskt arbete. Jag tänker på min mormor, som slet med kroppen under hela sitt långa arbetsliv.
En stor ömhet fyller mig. För alla.

Nina Fellman