Om jobb och jobb
Jag sitter här med några sår på händerna. Arbetsmärken. Och det är inte för att jag har skrivit heta nyheter så ivrigt den senaste tiden att mina fingertoppar har nötts ut.
Nej, blåmärket på min vänstra hand kommer från ett illa riktat hammarslag som for snett när vi byggde brygga nyligen. Ett klassiskt hammaren mot tummen-misstag som gjorde klassiskt ont.
Såret på höger hand kommer från ett idogt brädspikande. Hammaren jag använde är troligtvis äldre än mig och har träskaft. Det började svida rejält efter ett tag. Och på tal om att svida så har vi några ettriga tistlar vid stugan. Det fick jag känna på igår när jag skulle kratta.
Som stadsfrasse med tummen mitt i handen har det inte blivit mycket byggande och meckande i mitt liv. Det man inte är bra på blir man ofta heller inte intresserad av. Det var först när jag började tillbringa mina somrar på en sommarstuga för några år sedan som jag insåg nyttigheterna med att försöka bygga och dona själv. Efter tydliga instruktioner och tålmodig handledning av grannen Mattsson.
Mest av allt har jag insett den stora glädjen i att få vara med bygga själv och sedan njuta av resultatet. Att sätta sig ner, öppna en öl och känna att man har hjälpt till med att åstadkomma något som man genast ser resultatet av.
I den enkät som Nya Åland publicerade nyligen om vad lagtingsledamöterna gör på sommaren svarade många att de gärna tillbringar sin politikfria tid med att bygga, eller att hålla på i trädgården. Gunnar Jansson har flera gånger pekat på den stora glädje han får av att mura. Konkretare resultat än en mur som växer fram får man leta efter. Det fick jag för övrigt också erfara i våras när jag som vice murmästare fick vara med och mura väggen till vår nya kamin.
Liksom för politiker, tjänstemän, företagsledare och andra kontorsnissar så sysslar vi journalister med en hel del knappknattrande på datorn. Telefonen måste lyftas ganska ofta. Och papper ska ju vändas. Så mycket murande i ordets rätta bemärkelse handlar det ju inte om.
Att romantisera kroppsarbete och samtidigt se ner på intellektuellt arbete är bara löjligt. Det görs tyvärr ganska ofta trots att allt arbete ju är viktigt på sitt sätt. Man talar om ”riktigt” arbete, vad det nu är. Däremot tror jag att det är bra att bli påmind om hur nyttigt det är att åstadkomma något med de egna händerna.
Hur tillfredsställande det är att njuta av bryggan när man spikat dit bräderna själv. I en alltmer datoriserad och automatiserad värld finns det en risk att man tappar kontakten med den sortens aktiviteter. Och det är slött.
Så min käcka uppmaning är: ut och spika! Tummarna håller nog.
