Och bilen går bra?
En nyårsafton i början av 2000-talet grundade vi den mest betydelsefulla förening jag varit medlem i. Föreningen är synnerligen oregistrerad och har med med grupptillhörighet att göra än praktik. Föreningen heter Akademiska veteranbilsföreningen.
Verksamheten går framför allt ut på att gå runt det fordon som inte startar, muttra bekymrat och sparka på däcken.
– Kan det vara förgasarn? kan man säga, eller
– Bromsklossarna kanske?
– Jonäää.
För att få vara med i föreningen krävs akademisk examen inom humaniora eller teologi. Man ska så att säga ha huvudet uppe i det blå och så sällan som möjligt ha med praktisk verklighet att göra. Man ska ha ägnat oresonligt många år till att läsa böcker ingen annan läst, studera språk som är utdöda och/eller ägna veckor åt att fundera över träd som faller i skogen – hörs de om ingen lyssnar?
Bilen man äger måste vara över tio år, gärna mycket äldre. Och bilen ska vara ett nödvändigt ont, den ska på inget sätt vara något man ägnar mycket energi på. Utom, förstås, då den av någon obegriplig anledning inte startar.
För det mesta för föreningen en slumrande tillvaro. Så länge bilarna rullar har vi ingen anledning att prata om dem. Att bilstereon slår av och på efter eget huvud ses som ett charmerande karaktärsdrag.
Ibland kan man se medlemmar som inte vet om att de är medlemmar. Ofta hörs de på långt håll. De kör bilarna som gnisslar i varje kurva och som är tejpade med silvertejp (en kreativ lösning föreningen uppmuntrar).
I regn och snö kör hedersmedlemmarna med fönstret öppet. Detta för att vindrutetorkarna har frusit fast eller slutat fungera, varför nederbörden måste viftas bort med handkraft.
Av någon anledning är det här bilarna alltid fullpackade. Ungar och gitarrer om vart annat, uppblåsbara strandleksaker och pulkor samsas i det inte helt putsade utrymmet. Med diskret avundsjuka ser vi på de som har renputsade bilar. Hur bär de sig åt?
Cymbalerna i bakluckan ger ifrån sig ett dovt ljud i varje gupp, och diktutkasten på golvet kletas fast under skosulorna. Ibland plockar vi ut en gammal äppelskrott som fastnat mellan sätena, men för det mesta bryr vi oss inte om vad det är som luktar så märkligt, sött liksom.
Föreningens medlemmar har vanligen mer kulturellt kapital än ekonomiskt. Detta är förstås en självklar följd av den humanistiska examen vi satt decennium på att avklara. Det är oftast enbart i samband med bilen som de ekonomiska begräsningarna blir ett problem. Annars kan vi ju alltid läsa dikter istället för att äta middag.
Men så rasar bilen ihop, och man ser på det fattiga slantarna på kontot och undrar om det möjligen kan räcka till en bromskloss.
Det är snart dags för oss nu. Då bilen svänger låter den som en gisten brygga i storm. De flesta problem som uppstår kostar mer än bilens sammanlagda värde. Vi går runt bilen och sparkar lite på däcken.
– Kan det vara förgasarn kanske?
– Jonäää.
