DELA
© Nya Åland

När det stormar…

Det är något skrämmande i de åländska höst- eller vinterstormarna nuförtiden. De kommer med sådan obeveklig styrka och tar med sig allt i sin väg.

Som yngre var jag aldrig rädd för att gå ut i stormen. Men som vuxen har jag fått mer erfarenhet. Jag har sett på nyheterna hur stora trädgrenar krossat hus och bilar och jag har hört om människor som blivit halshuggna av losslitna plåttak.

För att inte tala om olusten att ge sig ut på vattnet när det stormar. Före Estoniakatastrofen 1994 trodde jag att färjorna i Östersjön var osänkbara. Nu vet jag bättre.

Naturen skrämmer mig när den påminner oss om att den är en otämjd vilde om den vill. När stormen river i träden runt mitt hus ber jag om ursäkt för allt vad människorna ställt till med. Jag försöker skylla på tidigare generationer som upptäckte fossila bränslen och galna tjuvjägare som utrotat djurarter.

Jag har ingen del i att avverka regnskogar och jag visste inte att det skulle få förödande konsekvenser när jag som liten kissade i havet. Och slängde glasspapper i naturen.

Jag har hela tiden en känsla av att naturen vill hämnas. Det blir min generation som får ta straffet för vad mina förfäders generationer gjort. Det känns väldigt tydligt när en ordentlig storm slår in över båthus och sliter med sig bryggor och sjöbodar.

Havet, som en vacker sommardag ser inbjudande ut, känns under en storm som ett monster som vill sluka dig om du går för nära. Skummet som yr är havets frustration över att inte få ner ett offer i grytan, trots rejäla knuffar med hjälp av stormvindar.

Träden väntar med ondskefullt vajande grenar på att få släppa den tyngsta i huvudet på mig som betalning för gamla oförrätter som ålänningar före min tid gjort sig skyldiga till. Föga hjälper då att skylla på min österbottniska födelseort och släkt.

Nej, det gäller bara att hålla sig inomhus och, när stormen lagt sig, snabbt eliminera alla ondskefulla träd i närheten med hjälp av motorsåg. Som fin, torr ved kan de väl ändå inte göra någon skada? Eller?

Nej, jag har inte livlig fantasi. Men tydligen väldigt dåligt samvete för vad vi människor gjort mot naturen.