DELA
© Nya Åland

Möt våren

En bekant kolumnist i denna tidning var upprörd. Ingen Valborgslunch!
Lunchen har alltid ordnats på Nautical med sång av Mariehamnskvartetten, visst var det den? Men jag minns att jag någon gång också har ätit på Arkipelag.
Nu byggs Nautical om och till. Ingen lunch där med andra ord. Ingen lunch någon annanstans heller, inte där kolumnisten har hört sig för. Vad är nu detta, skall folket svälta på 1 maj!
Jag nämnde saken för en yngre kollega, som nog kunde tänka sig att någon kunde ringa runt och kolla läget. Om det fanns tid över.
– Jag har litet svårt att förstå det där med 1 maj-lunch. Varför är det så viktigt, erkände hon.
Det går ju bara inte att fira 1 maj utan lunch! Smörgåsbord skall det vara med massor av uppsluppna gäster, barn som vimlar omkring och serveringspersonal som myser. För på 1 maj är alla på sitt bästa humör.

Varför? Det är väl något akademiskt, som kanske inte har slagit rot på Åland. De ålänningar som firade var de som studerade i Åbo, Helsingfors, Uppsala – det var ungefär det som fanns förr. Och då fanns de ju på sin respektive studieort över Valborg och de hemma på holmen fick ta det lugnt.
Men ändå. Man kan väl gå ut och äta en god lunch även om man inte spökar ut sig i en gulnad studentmössa.
I ärlighetens namn måste jag medge att vi i familjen har varit litet dåliga på att gå ut på senare år. Men hemma har det ordnats lunch med tillbehör, jodå. Inte ens det blir det i år. Eller kanske det kan kallas att gå ut och äta.
På lördag eftermiddag går vi ombord på båten till Åbo för att ta tåget till Helsingfors för att tidigt nästa morgon köra i väg till södra Österbotten på en 40-årstillställning. Frivilligt.
Men det blir säkert lunch ombord, något sen men dock.

En tröst i eländet finns här i Dalbo. Jag har nämnt den förut, vår rondell. Och jag njuter av den varje dag jag är på jobb eller kör förbi.
Titta på den, alla ni som har vägarna in till eller ut från stan. Först var det krokusar. Nu har det kommit en sorts små grannröda tulpaner. Det är andra på väg, har jag tyckt mig se. Och flera sorter av lökar. Hur mycket som helst blir det. Och med den här kyliga våren går det långsamt, så man hinner njuta av prakten.
Jag har alltid betraktat vägar som litet tråkiga, men nödvändiga. Och rondeller som effektiva, men ännu tråkigare. Och så får vi den här, som lyser upp tillvaron för betydligt längre tid än det tar att passera den.
Enda problemet, om det kan ses som ett sådant, är att man gärna saktar in och tar till sig av det vackra. Men det kanske är meningen.
Tänk om alltihop är en sorts prunkande lurendrejeri.