DELA
© Nya Åland

Mitt liv som fotbollsmorsa

Två av mina barn spelar fotboll. Det är helt okej, jag spelade själv i MIFK och Lifforna i min ungdom. Fast då fanns det inget som hette fotbollsmorsor. Vi var så pass gamla att vi cyklade själva till träningarna eller fixade skjuts med någon som hade körkort.
Försäljningen av jul- eller påskkalendrar var inte uppfunnen och det var mycket sällan som mina föräldrar såg någon av mina matcher. Och att de skulle ha varit tvungna att stå i kiosk eller sälja bullar, sådant fanns inte.

Nu är
jag fotbollsmorsa. De första åren av barnens första stapplande dribblingar och skott stod jag vid sidan av planen under träningarna och pratade med andra föräldrar. Någon gång gick jag en promenad när jag såg att allt löpte på utan mig. Numera kan barnen ta sig till träningarna själva så länge det är cykelföre.
Men matcherna är utplacerade på fotbollsplaner runt om på Åland och som ett lämmeltåg anländer bilar fulla med barn från nästan alla 16 kommuner när det är poolspel.

Som förälder
ska man hänga med i både med- och motgångar. Man ska vara klädsamt blygsam när ens barn gör mål, jubla med måtta liksom. Spara de storslagna framtidsdrömmarna i en vrå av hjärnan som man bara delar i smyg med pappan i familjen. Man vill ju inte tro att man är något.
Man ska också peppa och heja när motståndet är övermäktigt, man ska orka hurra och heja fast motståndarna leder med tvåsiffrigt. Man ska övermanna hjärteknipet man ser hos de små hjältarna som med hängande huvuden hör motståndarna jubla för hundrade gången.
Man ska också visa att man kan vara en god vinnare, inte förnedra det andra laget när man vunnit. Man ska lära sig att tränaren är den som ropar och ger instruktioner till laget. Man ska lära sig att domaren dömer, i alla lägen.

Man ska
vara ett FÖREDÖME. Och det är det som är det svåra.

Alla vi som har vrålat, skrikit och gråtit till hockey-VM-final mellan Sverige och Finland vet hur svårt det är att förlora. Hur svårt det är att inte svära, hata, skymfa och skylla på domaren och resten av världen.
Det ska man lägga bakom sig när det handlar om knattefotboll på Åland. Då ska man snabbt se till att förlusterna glöms bort och det är antagligen därför som alla kommuner utom Mariehamn verkar ha en kiosk i anslutning till fotbollsplanen. Där pågår big business med varma korvar, glass och godis före, under och efter matcherna. (Mina barn får förstås inget före matchen, det kan försämra prestationen!)

Min tröst
är, när jag står på en gräsplan i flera timmar, att om cirka sju år kanske jag får sitta bekvämt på WHA när pojkarnas matcher spelas.