DELA
© Nya Åland

Mitt första kräftfiske

Det är tidigt på morgonen. Så tidigt att den där klibbiga värmen i tältet inte riktigt har infunnit sig ännu, men den är på väg. Det är bara jag som är vaken.
Min bror Pontus och mina två kusiner Malin och Philip, ligger och andas stillsamt bredvid mig på de tunna liggunderlagen. Jag är så förväntansfull att jag inte riktigt kan sova.

Jag är inte gammal, kanske ska jag börja i första klass till hösten, jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag inte kan sova, eftersom jag är så förväntansfull. Kvällen innan har jag för första gången fått följa med farfar, tillsammans med Pontus och kusinerna, och lägga ut kräftburarna. Nu längtar jag efter att få se om vi har fått något.
Det knastar på grusgången utanför och det pirrar lite i magen. Farfar är tidig, som vanlig.
– Godmorgon! Det är dags att åka nu, säger han och ruskar på tältduken. Snabbt klär vi på oss och hoppar in i bilen, där det är lite trångt bland alla brandgula flytvästar.

Först åker farfar ut med Malin och Philip och tar upp hälften av burarna, medan jag och Pontus står kvar på land. Den lilla roddbåten är lite för rank för att vi ska kunna sitta i den allihopa på en gång. Jag hoppas i hemlighet på att vi ska få lite fler kräftor i våra burar än vad de får.
Och så är det äntligen min tur. Jag får sitta i fören där jag har bra utsikt över vad som händer. Även om jag ideligen får puffa ner flytvästen, som är lite för stor och vill glida upp över hakan.

Jag ler förtjust när den första buren glider upp ur det mörka vattnet och det kryper runt flera svarta kräftor där inne. De blir röda först efter att man kokar dem vet jag, för det har Pontus berättat. Han har också berättat att kräftorna alltid kryper baklänges, men jag vet inte riktigt om han skojar eller inte.
Farfar hummar förnöjt på någon melodi, när han öppnar burarna och släpper ner kräftorna i den stora, vita baljan. Det rasslar och klickar när de kryper runt på bottnen. De minsta kräftorna plockar farfar och Pontus upp och släpper tillbaka.
– De sparar vi till nästa år, säger farfar.
Och så packar vi in oss i bilen igen och åker hem till farmor. Hon håller på att koka kräftlagen och det doftar underbart av dill i hela huset. Kräftorna får vara kvar i sin balja i skuggan.

Jag sätter mig på gräset för att kika lite närmare på dem. Pontus lyfter upp en och viftar med den mot mig. Jag vill egentligen också testa att hålla en, men jag vågar inte riktigt. Klorna ser så vassa ut.
På kvällen blir det kräftskiva i trädgården. Någon har hängt upp färgranna lampor, och jag tycker att det är så fint.
Jag sitter bredvid pappa, som hjälper mig med det hårda skalet och jag tänker nöjt att kräftorna nog smakar lite extra gott just den här gången.

Josefin Grunér