DELA
© Nya Åland

Mello roligare än en komedi men brädad av Nalle Puh

Okej, låt mig först bara döma ut min egen rubrik här ovanför. Jag hatar ordet ”mello”. Jag gissar att det är Christer Björkman eller någon av hans underhuggare som kommit på att Melodifestivalen anno 2010-talet ska kallas för ”mello”. Det låter urfånigt, men är förmodligen sprunget ut Björkmans hat mot epitetet ”schlagerfestivalen”.
Under min tid på Aftonbladet (ni vet tidningen som så här års knappt andas något annat än just ”mello”) kom det ständigt mejl till hela personalen om att spektaklet inte fick kallas Schlagerfestivalen längre, utan Melodifestivalen. Jag antar att CB ville piffa till det lite extra.

Hur som helst, åter till komedin. Det är få gånger jag har blivit så underhållen som den här helgen. Det var det ena efter det andra, och allt hysteriskt roligt. Vi tar det från början.
Redan långt innan artisterna samlats i Globen var ju debatten kring den underbare Björn Ranelid hejvild. Han var till slut ett hot mot musiken i stort. Hela Artistsverige hatade honom och alla som kände honom. Jonas Gardell skulle till och med bli heterosexuell, skrev han. Det var hejdlöst roligt att se indignationen när en utomstående gjorde något som föll utanför mallen i ”mello”.

Under själv sändningen i lördags kunde jag inte annat än att hysteriskt fnittrande gömma ansiktet bakom skämskudden (den kollektiva svensk-skulden) när Helena Bergström med darrande, upphetsad stämma förkunnade resultatet. Herre gud vilket överspel. Och henne röstade ”svenska folket” fram till 1900-talets främsta skådespelerska!
Och alla röstlämnarna i den internationella juryn! Vilka underbara pastischer på de överdrivet engagerade rösträknarna i ”stora Mellon” (eller vad nu Björkman vill att vi ska kalla den). Det berömdes dräkter, det berömdes showeri och det tackades för en fin kväll. Det kändes lite som avbytarna som vill visa att de förtjänar en plats i startelvan.

Men det stannade inte där! Ni har väl sett intervjuerna med Danny Saucedo efter finalen? Han dömde ut alla som röstat på någon annan än han själv. Berättade hur han satsat allt men ingen fattade hur Europa skulle falla för hans lysrörsjacka. Bitterheten stänkte så det stod härliga till, och någonstans övergick känslorna för den evige tvåan från medkänsla till humor i bitterregnet.

Roligast i vår tv-soffa var trots allt Signe, 3, som när jag försökte få henne att titta en stund på schlagern (!) lade huvudet på sned, tittade lite medlidsamt på mig och sa:
– Med det här är ju så mycket bättre.
Så satte hon på sin Nalle Puh-film på Ipaden för sjunde gången i rad.

Jonas Bladh