DELA
© Nya Åland

Mellansäsongs-melankolin har slagit klorna i mig

Så kom det då. Det hände strax före klockan sex i söndags. Samtidigt som mina hjältar mottog välförtjänt jubel för en säsong som började så magknips-illa och ändå slutade i en svensk-norsk glädje sänkte sig mellansäsongsmörkret över oss.
Allsvenskan är slut för den här säsongen.
Ja, jag vet att den är rankad någonstans bakom en hel radda med mininationer som varit just egna mininationer en kvart. Men ändå, det är Allsvenskan. Det är serien där Stockholms stolthet Djurgården spelar. Det är, för all del, också serien där världens vidrigaste förortsklubb, Solna AIK, spelar. Och alla de andra.
Det är serien som varje år framkallar ett stilla illamående strax före första avspark. Det är serien som gör mig spattig av nervositet före varje derby mot förortsgänget. Det är serien som samtidigt sliter en i stycken och helar hela ens existens när hjältar i blå-blårandigt gör mål, vinner och vi som alltid, oavsett håller på denna fina klubb kan stämma upp i ”Sjung för gamla Djurgår’n”.

Men nu är det slut för den här säsongen. Nu väntar världens längsta försäsong. Nu väntar rykten om spelare som kanske lämnar och spelare som kanske kommer. Och värst av allt: nu väntar vi med spänning på vem som ska ta över efter den förträfflige, gemytlige och ruskigt skicklige Per-Messias Högmo som tränare.
Men det är över och min abstinens efter magknip, illamående och extas har redan stigit i höjden. Några klipp på nätet hjälper förvisso, men bara ungefär lika bra som en surskorpa på en 5:2-dag.
Livet är tristare. Jämnare. Gråare.

Vi behöver en själslig bergochdalbana emellanåt. Vi som håller på ett lag i Allsvenskan får det nästan varje vecka mellan april och november.
Men mellansäsongsmörkret skickar oss in i mellankolin.
Visst, att se hur Manchester United reser sig ur säsongsinledningsaskan och får alla tvivlare att stå i skamvrån kommer säkert att dämpa abstinensen en hel del. Men hur mycket jag än tycker om Man U är spelar de inte i blå-blårandigt. Mer än ett gott substitut blir de dessvärre inte.

Nåväl, det finns förstås en tröst i att det ”bara” är två månader till de första försäsongsmatcherna. Det finns tröst i att avslutningen av den här säsongen lovar så gott inför nästa.
Ändå sitter vi som älskar allsvenskan i mellansäsongs-melankolin och mår illa varje gång betalkanalen i tv:n annonserar en repris av en allsvensk match. Vi vill ju ha live-känslan. Vi vill göra våra ritualer inför matchen i tron att våra banala handlingar faktiskt kan ha en inverkan på resultatet.
Det blir en lång vinter.
I år igen.

Jonas Bladh