DELA
© Nya Åland

Människokärlek hotad av båtresa

När man sitter på en buss med 7 timmars åkning framför sig så vill man gärna bli distraherad. Man har gärna en bra bok eller en film eller något, vad som helst, för att lindra tristessen.
Det österbottniska plattlandet bjuder inte på särskilt mycket spännande vyer en grådag i januari. De samhällen landsvägen stryker förbi ser små, oansenliga, frusna och tomma ut. De avslöjar inget utåt om det liv som säkert sjuder under ytan.
Bensinmackscaféer och små butiker ser hjälplösa och konkursfärdiga ut vart man sig i världen vänder.

Så, vad gör man. Man läser. Försöker borra sig in i en bok och finna den så intressant att det som finns omkring försvinner. Den ångande pusten av dammig, uppvärmd bussluft som stiger från elementen. Domningen i skinkorna.
Den olidliga känslan när man inte kan sträcka ut benen och det skaver nånstans inne i knäna med en känsla man inte riktigt kan beskriva men som är otroligt irriterande.

Jag läste Paganini-kontraktet precis hela söndagen. Den räckte från busstationen i Jakobstad till Reso. Nästan ända fram. Detta var egentligen en katastrof, för då fanns det inget att stoppa mellan mig och verkligheten ombord på ms Isabella denna söndag kväll.
Om det hade behövts?

Ja ni. Får jag uttrycka det som så här: ungdomsfylleri har aldrig stört mig lika mycket som när vuxna och äldre människor som borde veta mycket bättre, kastar all vett och sans (bokstavligen) överbord.
Två timmar efter avfärd svajade det betänkligt för många av de åldersmässigt belastade ombord. Sitter man där i cafeterian och är spik nykter och saknar bok, då måste man bevittna hur en rödflammig herre, 70 , hanterar den intensiva flörten från två damer i samma ålder, uppenbarligen väninnor, men ute efter samma byte.
Man ser de små snedstegen, de yviga gesterna, de höga skratten och krängningen när kurvan in till dansgolvet blir för snäv.

Kort sagt, man lider.
Inte mig emot att folk roar sig och tar sin glädje där de får den, men andras berusade parningsritualer ombord på ett fartyg man inte kan fly ifrån, det är för mycket. Jag stirrade stint på tv:n, som (utan ljud) refererade resultatet från presidentvalet.
Det slutade jag med när en grupp pensionärer landade vid bordet framför, ljudligt bekände sin lojalitet till Timo Soini och i anatomisk detalj beskrev varför Pekka Haavisto inte kan bli president.

Jag älskar inte mänskligheten längre. Inte på några dagar.

Nina Fellman