Mångalen på Ålands hav
Månvidundret utanför fönstret på Rosella stirrar envetet i vitögat, som nog aldrig varit vitare än nu. Min hudton har heller inte återhämtat sig än efter att Facebook deklarerat mig död, genom att ett ”Remembering Veronika”, ingjutet i en blomkrans, uppenbarat sig på min sida som ett illavarslande omen. Dödsdomen skulle visa sig handla om ett misstag – det är åtminstone vad de påstår i den efterföljande ursäkten.
Att sitta så med supermånen tung över höger pannlob är ingen bra idé. Anledningen är att det är där som ilska, rädsla och flykt- och kampreflexer regleras, och som i hög grad påverkas av månens suktande efter våra kroppsvätskor. Helt ovetenskapligt förstås. Fullmånens ebb- och flodlek delar in oss i två ting; monster och dess offer, beroende på vilken känsla som sväller i frontalloben. Skeptiker till varulvsteorin brukar hänvisa till att om detta ens stämmer så beror det i så fall på att natten blir ljusare. Därför rör man sig ute sent, vilket ökar risken för att supa sig redlös – och galen.
Sjukvårdspersonal vet hur fullmånen påverkar oss. Jag har också frågat de jag känner om de kan vittna om ovanligt svullna pannor bland patienterna, men min undran har lämnats utan bifall, förmodligen på grund av sekretess.
När blodmånen hade sitt infall förra året sov jag med blottad frontallob i ryggläge. Den natten hade jag min första och enda utomkroppsupplevelse – ni vet det där med ”att sväva över sin egen kropp och titta ner och sen flyga iväg till Nice”–fenomenet. Jag avfärdade det då med att man sover oroligt på rygg och att blodmånens närvaro i sig också torde resultera i lätt sömn och därav intensiva drömupplevelser.
I dag handlar det om supermånen. Runt omkring mig florerar följaktligen möjliga varulvar och möjliga offer. Än vet jag inte vad jag blir, även om Facebook verkar ha en aning.
Vidskeplig som jag är skulle jag därför i förebyggande syfte helst gå på händer hela dagen, om jag bara kunde. I stället lutar jag huvudet snett åt vänster, för att därmed belasta vänster pannlob – som inhyser lyckocentret.
Och i natt – när jag är i säkerhet – kommer jag att sova på rygg igen med en balanserad frontallob, förväntansfull och redo inför supermånens eventuella nycker. Så – beam me up, Scotty! För det vore inte helt fel med ännu en gratis semesterresa till Nice.
