DELA
© Nya Åland

Leffe, maten och fågeln

På vår redaktion har det på sistone varit kattfeber. I min familj finns sedan i augusti en ny kisse vid namn Leif (ja, det var inte mitt fel, men nu är han en Leffe), och i kollegan Smeds högst allergidrabbade hushåll finns två vildkattungar som med hjälp av mycket kärlek och Zyrtec fostrats tillräckligt gamla för att ges vidare till nya permanenta hem.
Det har alltså utbytts katthistorier.

Hur de
rullar runt i gardinerna. Hur de fångar saker och tumlar runt och spinner och sover. Hur personer som säger sig inte vara särskilt förtjusta i katter börjar prata babyspråk och stiga upp mitt in natten för att en kattunge kanske är hungrig.

Vår
Leif är en vilde, och lider av en lindrig ätstörning. När han får sina skov kan han rusa från ena ändan av huset till den andra, rusa upp i gardinerna, lurpassa bakom fåtöljen och hugga klorna i en intet ont anande tants axel när hon sitter och läser sin roman.
Då kan det hända att hon blir arg och kastar ut honom, ganska bryskt.

Han äter allt. Verkligen allt.
Rå broccoli. Kålrabbi. Pizza (en stor favorit). Och bröd. En gång gjorde vi misstaget att lämna en påse rostbröd på bordet. När vi kom hem var påsen söndertuggad och en stor del av brödet borta.
En annan gång låg en sons smörgåspaket i en påse i hallen, inför en viktig skrivning. I smörgåsen fanns ost och skinka. Trots dubbla påsar var det ingen match för Leffe, och det var hårt rågbröd.

Det allra märkligaste är hans starka förkärlek för nektariner. Dem är han så förtjust i , att om lill-matte Lillsippan äter en nektarin vill han gärna slicka henne på munnen för att komma åt den begärliga sötman, och om någon lämnar en kärna på bordet blir den omhuldad en lång stund.
Kanske han hade för många syskon och fick slåss om maten som nyfödd, innan han kom till oss. Eller kanske han bara har en osedvanligt stark överlevnadsinstinkt.

onsdag morgon kom matronan Misan, mor till flera förtjusande kullar kattungar, in med en småfågel i munnen. Hon vill gärna visa upp sina byten. Leffe kom som ett streck, ryckte morrande fågeln ur munnen på henne och sprang iväg.
Misan hann inte ens säga mjau.

Vi gav
henne en påse kattmat som tröst, och låste Leffe ute en stund. Senast detta hände låg det nämligen fjädrar över hela vardagsrummet, och små äckliga bitar av inälvor både här och där.

Nina Fellman – nina.fallman@nyan.ax