DELA
© Nya Åland

Lagom dos rastlöshet

Morgonmöte. Jag gnuggar mina trötta ögon och blickar ner på mitt sista arbetsschema för den här sommaren. Förutom arbetet med familjesidorna ser jag att man gett mig i uppdrag att skriva en ”farvälspalt”.
Medan de andra på mötet diskuterar nyhetstips och bevakningen av den stundande helgen sitter jag försjunken i mina egna tankar och leker med spaltidéer.
Något tacktal får det inte bli. I så fall kortfattat och på ett ytterst övergripande vis: tack till alla läsare och medarbetare! Mer specifik än så kan jag inte vara utan att hamna i samma sits som de svettiga, nervösa och säkert salongsberusade regissörer och skådespelare som, med sin nyvunna Oscarsstatyett i handen, försökt omnämna alla personer de står i skuld till – medvetna om att någon oundvikligen kommer att glömmas bort.

Det är andra sommaren jag är hemma på Åland sedan mina studier inleddes i Göteborg. Ändå har jag inte lärt mig att ta en dag i sänder, gilla läget. Knappt hade halva sommaren passerat innan jag började blicka västerut och drömma om spårvagnar, regniga dagar i bibliotekets läsesal och att sparka runt höstlöv på trottoarerna medan jag promenerar genom staden.
Vad jag minns var min inställning omvänd i våras. Då irriterades jag av storstadens buller och längtade efter det gemytliga och bekanta Åland, bastubad och gamla vänner. Att vara riktigt belåten tycks svårt. Alltid är gräset grönare, luften renare, människorna roligare och livet mer spännande någon annanstans.

Oförmågan att gilla läget är lyckligtvis inte konstant – den kommer och går. I skrivande stund känns det som att jag kommit att acceptera denna kringflackande belåtenhet som en av 2000-talsmänniskans nödvändiga accessoarer. Helt och hållet vill jag dock inte döma ut den längtan bort som infinner sig när man vistats ett tag på samma plats: den garanterar ju att man inte stannar upp och nöjer sig allt för lätt, utan blickar framåt och söker nya utmaningar. Så länge det inte går till överdrift kan en lagom dos rastlöshet innebära att man alltid har något att se fram emot.
I mitt huvud försöker jag summera sommarens dagar. Hela tiden dyker det i minnet upp händelser och människor som jag helt glömt bort, varpå jag konstaterar att tre månader är en betydligt längre tid än det känns som. Jag är, när allt kommer omkring, nöjd med min sommar!
För min egen del vill jag inte se den här krönikan som ett ”farväl!”, snarare ett ”på återseende!”. Hur det i slutändan blir med den saken står utanför min makt att påverka.
Något säger mig att jag inte har sett insidan av den här arbetsplatsen för sista gången, men min egen ödmjukhet kan må bra av att jag inte tar ut något i förskott. Å andra sidan jämförde jag mig inledningsvis med Oscarsvinnare, så det verkar som att det tåget redan gått..
På återseende!

AXEL KRONHOLM