DELA
© Nya Åland

Känner sig ålänningar finlandssvenska?

Härförleden samlades 400 finlandssvenskar på en röd båt i Helsingfors västra hamn för en färd som marknadsfördes som den STORA finlandssvenska kryssningen. Det var en rätt salig blandning människor som träffades i någon slags finlandssvensk ankdammsanda.
Kryssningen ordnades av Svenska bildningsförbundet och var en del av dess 40-årsjubileum. Visst, många av deltagarna var på ett eller annat sätt SFP-anknutna, men kryssningen var öppen för gemene finlandssvensk och riktades speciellt till föreningsaktiva.
I övrigt var det ungefär som det brukar när den finlandssvenska ”familjen” samlas. Det var ett ”vi”-ande och hejande och kramande. De som kom från de södra regionerna ägnade sig också åt kindpussande. Det är ungefär där man särskiljer en nylänning från en österbottning.
Österbottningar kindpussas inte. Gränsen går vid kramar och även dessa är ett rätt modernt fenomen. Jag har inget minne av att folk som träffades skulle ha kramat varandra när jag var liten. En handskakning var intim så det räckte.

En annan sak som var som det brukar i finlandssvenska manifestationssammanhang var att just inga ålänningar var med. I och för sig kanske just en kryssning mellan Helsingfors och Stockholm inte är vad en ålänning helst ägnar sig åt en helg, men programmet var bra och hela paketet med festmiddagar och allt i stort sett gratis.
Samma sak är det när det ordnas organisationskonferens eller föreningsfestival. Trots att Åland är fyllt till brädden av föreningar och föreningsaktiva lyser de ofta med sin totala frånvaro när resten av den finlandssvenska tredje sektorn storsamlas. Samma med Kulturkarnevalen som varje år samlar närmare 500 unga. Förutom min dotter var det hela fyra ålänningar som i höstas tog sig till Närpes för att nätverka och ha trevligt med likasinnade från alla delar av Svenskfinland.
Undantaget verkar vara sång- och musikfesten som ordnas vart femte år. Då töms Åland på körer och orkestrar för en helg. Men då är det kanske musiken och inte just finlandssvenskheten som är den gemensamma faktorn?

Jag kan inte påstå att jag gjort någon närmare undersökning av detta fenomen, utan det är mera ett konstaterande och reflekterande. Kanske ålänningar helt enkelt inte känner sig finlandssvenska? Kanske ålänningar inte har något som helst behov av att ingå i sammanhang där det uttryckligen är finlandssvenskheten som är den gemensamma nämnaren?
Det kan jag i och för sig förstå. På Åland är ju inte språket något man ständigt och jämt behöver tänka på, och i öriket finns det nog inget behov av att manifestera en identitet som finlandssvensk. Men lite intressant är det ju, och faktiskt ingenting jag ägnat en tanke förrän jag flyttade hit.
När jag skrivit detta råkar jag läsa att detta faktiskt är mera aktuellt än jag anade. Nästa vecka ska sociologiprofessor Susan Sundback tala under rubriken ”Åländsk identitet i finlandssvensk jämförelse” i Alandica. Där kommer jag att vara.

ANNE SJÖKVIST