DELA
© Nya Åland

Jag vill bo i kollektiv

Det är dags att återupprätta kollektivboendet. Idén har poppat upp då och då under mina många år som ensamförsörjare, och under Pusselfamiljens utfärd till Lappo förra helgen kom den återigen på tal.
Speciellt ensamföräldrar skulle har stor nytta av att bo i kollektiv förstås, men jag tror också många singlar, barnlösa par och äldre gärna skulle bo i gemenskap med andra. Och varför inte helt normriktiga kärnfamiljer förresten.
Jag tänker mig en moderniserad version av 1970-talets hippiekollektiv, även om just det ärligt talat alltid har utgjort en stor lockelse för min inneboende hippie. Men för de flesta av 2000-talets människor skulle nog en typ av gemenskapsboenden (bofælleskab) som man pratar om i Danmark passa bättre.

Det handlar alltså om hus där var och en har sin egen lägenhet, men där det också finns rejält tilltagna gemensamma utrymmen, som kök, matsal, hobbyrum och någon slags festlokal. Kanske en trädgård där de som är intresserade av sådant får utlopp för sin odlarådra.
Gemensamma middagar skulle tillagas varje kväll. Vill man umgås gör man det, vill man vara ifred en kväll fixar man sin egen middag och kurar ihop sig i soffan framför tv:n. Valet är ditt och fritt.
I huset skulle det bo folk av olika slag, från småbarn till gamla. Eller seniorer då, som de vill kallas nuförtiden. Någon skulle alltid vara hemma när barnen kommer från skolan, kanske skulle de till och med tas emot med nybakta bullar i det gemensamma köket.
Själv kan jag inte minnas att jag någonsin skulle ha fått nybakta bullar när jag kom hem från skolan trots att min mamma jobbade hemma. Kanske är det en myt att barn någonsin fått bullar efter skolan, men i vår stressiga tid har just det liksom blivit själva sinnebilden av trygghet.

Så i mitt kollektiv skulle barnen få bullar. Bakade av hemmaföräldrarna eller pensionärerna. De boende skulle hjälpa varandra efter förmåga och kunskap. Barnvakter skulle alltid finnas till hands, fönstertvätt kunde bytas mot bilmekande. Pengar skulle sparas och ingen behövde vara ensam.
Vi har byggt ett samhälle där det privata blivit väldigt privat. Singelhushållen ökar stadigt och ensamförsörjarna lär inte minska framöver. För att inte tala om åldringarna. Alla sitter i sina egna lägenheter och hus, lagar sin middag för en eller två varje kväll och sitter ensamma i tv-soffan, rensar sitt eget ogräs och klipper sin egen enorma gräsmatta där sällan någon vistas.
Vi vet att föräldrar i dag känner att de inte räcker till, även om de flesta faktiskt umgås mer och på ett innerligare sätt med sina barn än någon generation före oss. Vi vet att det finns sjuåringar som är hemma ensamma många timmar när skolan slutar redan klockan tolv på dagen. Vi vet att ett av de största problemen för gamla människor är ensamhet.
Vi vet också människor mår bra att vara tillsammans, att ha en gemenskap. Kollektivboende skulle vara lösningen på allt. Givetvis passar det inte alla men jag tror att då tanken väl slagit rot kommer många att inse fördelarna. Kanhända tänker man om hundra år tillbaka på vår tid som den konstiga parentes i mänsklighetens historia då folk med våld skulle vara ensamma.

Anne Sjökvist