DELA
© Nya Åland

Jag springer inte

Jag är övertygad om att min kropp inte är gjord för löpning. Alltså springer jag inte. Döttrarna jämför mig med Skalman. De ytterst få gånger jag faktiskt springer – då jag håller på att missa flyg till exempel – skulle de helst filma och lägga ut mig till allmän bespottning på youtube.
Faktum är att jag inte tränar alls. Går inte på gym, zumbar inte, powerwalkar inte. Ingen spinning, bodycombat eller kettlebells har någonsin plågat min kropp.

Jag ska ärligen erkänna att jag gjort försökt, för så mycket har jag ju förstått att en människa som bor i västvärlden på 2000-talet ska träna. Annars är man nog dålig på något sätt. En inte helt värdig medborgare av välfärdssamhället.
Jag har alltså till exempel gått på gymnastik (det hette faktiskt så, inget flashigt engelskt namn). Ett par gånger har jag också besökt de svettindränkta inrättningar som kallas gym. Det enda som hänt dessa gånger är att jag blivit vansinnigt trött och fått ont i konstiga delar av kroppen.
Jag har förgäves väntat på den där känslan som alla talar om. Känslan av djup tillfredsställelse när man pressat kroppen till det yttersta. Den har aldrig kommit till mig. Jag säger aldrig.

Vad det beror på vet jag inte. Kanske jag inte pressat tillräckligt, kanske borde man spotta åtminstone lite blod för att få den där belöningen. Jag vet inte och numera har jag slutat bry mig. Jag har insett att jag kan leva ett helt tillfredsställande liv ut utan att tvinga kroppen till det yttersta av dess förmåga. Utan att springa ett enda maratonlopp.
Man ska lyssna till sin kropp brukar det sägas. Jag har fört ingående diskussioner med min kropp om detta. Den säger att den gärna promenerar, helst nära havet och i sällskap av en annan människa som går att diskutera livet med. Alternativt på nya platser som ska utforskas. Den cyklar också mer än gärna. Allra mest tycker den om att cykla fort fort i nerförsbackar, säger den.
Och så älskar den att dansa. Inte som en kropp i ett rakt led av andra kroppar och där man förväntas koordinera armar och ben exakt samtidigt som de andra kropparna. Nej, vilt och fritt till hög och hård musik mitt i natten ska det vara för att min kropp ska känna sig tillfredsställd. Säger den.

Ibland säger den att den bara vill ligga på soffan och låta magen värmas av en mjuk, spinnande katt. Sådana gånger lyssnar jag gärna till den.
Nu finns det säkert sådana som tycker att jag får skylla mig själv när jag blir sjuk och halt och lytt. För det blir man ju när man inte tränar. Eller? Hittills har jag, frånvaron av träning till trots, varit sjuk ytterst sällan. Under hela min yrkeskarriär har jag bara varit sjukskriven de gånger jag opererat öronen.
Slutsatsen kan ju inte vara annan än att min kropp och jag mår bättre av att ta det lite lugnt, umgås med folk och hänge mig åt riktiga njutningar än av att träna. Och det står jag för.

Anne Sjökvist