DELA
© Nya Åland

Jag lufsar

Jag har länge tänkt och sagt att jag skulle vilja bli en sån som springer. Ni vet. När andan faller på, bara ge sig ut och springa runt stan en sväng. Jag vet inte hur det är för alla andra men under mitt 27-åriga liv har det aldrig hänt mig. Ännu. När det gäller träning är jag fruktansvärt lat. Vet inte hur många hundratals euro jag har burit iväg till diverse gym med storslagna tankar om att träna varje dag i veckan. Det slutar alltid med att jag antingen blir sjuk och faller ur rutinen eller så går jag in i en galen jobbfas där jag bara har tid att äta, sova och sköta min personliga hygien på min fritid. Så för några år sedan bestämde jag mig för att inte köpa fler gymkort.

Jag brukar säga att jag inte har någon relation till idrott eller sport över huvudtaget annat än att jag brukar fotografera olika idrotts- och sportevenemang ibland. Men varje gång jag gör det så förundras jag över hur folk orkar hålla på och till exempel springa kilometer efter kilometer. I helgen fotograferade jag Åland Marathon och jag funderar fortfarande på hur det ens är fysiskt möjligt för människokroppen att springa över 42 kilometer utan att typ… dö. Att i timtal strutta runt och sätta ena foten framför den andra. Kan det verkligen vara bra? Jag själv väljer hellre att äta cookies liggandes i sängen alla dagar i veckan. Kanske är det därför jag antagligen aldrig kommer att bli en som bara ”nu vill jag springa” och så gör man det. Promenera däremot, tycker jag är ganska trevligt.

Men så förra veckan. Då hände något. Jag begav mig ut och sprang. Sprang, sprang, sprang. (Eller lufsa kanske är ett bättre ord att använda.) Och tvi vale så jobbigt det var. Benen värkte och det brändes i lungorna. Längs byavägen ända ut till korsningen lufsade jag. 1 450 meter. Jajamensan. Tusenfyrahundrafemtio meter! Det är numera min tanke med mitt lufsande. Jag ska lufsa sakta (bara öka farten lite när någon bil råkar köra om) och jag ska lufsa korta sträckor. Maratondistanserna överlåter jag till andra dårar. Men jag ska lufsa ofta istället. Förra veckan hann jag lufsa ut till korsningen två gånger enkel väg och i måndags lufsade jag hela vägen. HELA VÄGEN. Tur och retur. Tvåtusenniohundra meter. Två komma nio kilometer. 20 minuter tog det och är precis det jag tror att min kropp klarar av. Det är ju nämligen fortfarande fruktansvärt tråkigt. Sedan lade jag mig på soffan, åt ålandspannkaka och såg på The Fall på Netflix.