DELA
© Nya Åland

Jag lever som en parasit

Som svensk är det billigt att bo på Åland. I alla fall om man väljer att endast titta på siffrorna. Det gör jag i alla fall. Det är en krona hit och fem kronor dit. Sällan är det över tio kronor. Det är jättebra.
Ända tills jag kommer underfund med att det är euro det handlar om och inte alls kronor. Och i samma ögonblick slår det mig dessutom att hotellrummet jag bor i inte alls är så billigt. Det är istället det motsatta.
Nu är det inte så att jag bor på hotell bara för att det är skoj. Även här är förhållandet det motsatta. Inte bara är det ensamt och långtråkigt, utan dessutom börjar alla svenska tv-program en timme senare än i mitt hemland Sverige. Ett faktum som är lätt förvirrande för mig. Nej, anledningen till att jag lägger ut så mycket euro (vars siffror man som svensk tydligen inte ska tolka bokstavligt) är den rådande bostadsbristen i Mariehamn.

Jag pratar med alla
som jag träffar, lägger ut trådar överallt och ringer febrilt på vinst och förlust. Den trevliga receptionisten på mitt hotell berättade en morgon för mig att hon stått i bostadskö i nio månader. Utan att hon fått någon lägenhet. Under den tiden kan den mänskliga kroppen genom smått otroliga underverk producera en helt ny liten människa. Men Mariehamns stad lyckades inte ordna fram en enda lägenhet.
I Malmö, som jag kommer från, har situationen länge varit densamma. Trots ett attraktivt läge med kontinenten bakom hörnet och en ny högskola har det inte byggts tillräckligt med bostäder. Speciellt svårt har det varit för alla studenter. Fram till nu. Nu har Malmö förstått att stadens inneboende attraktionskraft också betyder att fler och fler flyttar dit. Kanske vill en del kalla de nya bostäderna för skrytbyggen. Men likväl bostäder, svarar jag.
Och så här med endast ett par dagars perspektiv på det åländska livet kan jag tycka att även Mariehamns stad måste inse, och behålla, sin speciella attraktionskraft. Det enda jag hör när jag pratar med mina arbetskamrater eller folk på stan är att det finns gott om jobb, men inga bostäder. Detta tyder inte bara på en obalans någonstans utan även på att problemet är väl synligt. Och det är inte bra något av det.

Om Mariehamn
nu vill vara en attraktiv arbetsplats och dessutom locka till sig studenter till högskolan måste staden se till att det finns bostäder för alla som vill jobba. Oavsett om man kommer från Malmö, Eckerö eller Åbo.
För trots att jag tjänar mina pengar är det inte förrän jag har min egen bostad som jag kan generera något tillbaka till staden. Fram tills dess känner jag mig bara som en kringvandrande parasit.

JOHAN LARSSON