DELA
© Nya Åland

Jag, en journalist av många

Jag träffade en veteran inom journalistiken häromkvällen. Christina Jutterström har bland annat arbetat på Dagens Eko, Dagens Nyheter, Expressen och SVT. Hon har innehaft tuffa poster och tagit svåra beslut, ibland helt misslyckade. Men hon har gått vidare till nästa utmaning.
Hon minns hur det var på en av hennes första arbetsplatser. När arbetsdagen var över gick Christina Jutterström hem för att sköta barn och laga mat. Hennes manliga kollegor gick på krogen.
Under 50 år i branschen har hon sett en otrolig utveckling. Tv har utvecklats med explosionsartad takt och internet har flyttat nyhetsrapporteringen till ett mycket snabbare men osäkrare forum.

Under
diskussionerna kom källkritik upp. Detta är ständigt ett omtvistat och känsligt ämne bland journalister.
Det snabba tempot riskerar att man inte hinner vänta på att få bekräftat att storyn håller eller att bilden är omanipulerad innan konkurrenterna redan har slagit upp nyheten och man själv får försöka hitta något annat.

Det jag
själv kom att tänka på är bilden som våra läsare har av oss journalister. Det är ofta man får höra att ”ni journalister är si och så” och ” ni journalister gör si och så”. Jag blir mycket irriterad över dessa generaliseringar eftersom jag inte har någon lust att försvara misstag som någon annan journalist gjort för kanske 15 år sedan och som borrat in sig i minnet på just den här arga personen.

Men vi
gör nog lite samma sak på redaktionerna. Vi glömmer bort att vi har en brokig skara människor som vi skriver för. Vi tänker på ”läsarna” som en enhetlig grupp som reagerar på ett visst sätt. Vi tar åt oss av arga och rent ut elaka telefonsamtal, e-postmeddelanden och mess och glömmer att det finns en stor mängd läsare, lyssnare och tittare som faktiskt är nöjda men inte hör av sig.
Jag försöker spara det beröm jag får per mess och e-post. Om någon skulle ringa och berömma mig försöker jag stanna upp en stund och suga åt mig känslan av att en läsare faktiskt har uppskattat det jag gjort.

”Vi journalister”
antas ha skinn på näsan. Vi får ofta skulden för de nyheter vi rapporterar. ”Men det är ju du som har skrivit det!” har jag fått höra flera gånger och sedan försökt förklara att jag inte har makt över en viss kommuns budget eller någon annan människas åsikter även om det är jag som har skrivit det till pappers. Mina egna åsikter får jag endast låta komma fram i denna spalt eller i ledaren här brevid.
Som jag gör i dag.