DELA
© Nya Åland

Is, snö och gonorré – och Bladh

”Är man ensam är man ingen men tillsammans är ett sätt att finnas till”.
Den gamla sångtexten handlar om kärlek men den kunde lika gärna handla om statistik. En ensam statistiksiffra är bara en patetisk nolla men placera den med andra i en tabell och du har plötsligt en uppkäftig agitator framför dig som hoppar och studsar och pekar åt alla håll. Som verkligen finns till.

Nyligen hamnade drygt 200 sidor nordisk hälsostatistik på mitt bord med en uppmaning från nyhetschefen att se hur Åland står sig i förhållande till resten av Norden.
Jobbet var ovanligt intressant.
Kanske inte mest ur ett åländskt perspektiv eftersom vi verkar må ganska så lika här som man gör i resten av Finland, Sverige, Norge och Danmark. Nej, det som fick mig att haja till och läsa lite extra noga, både i sifferkolumnerna och mellan raderna, det var uppgifterna från fjärran Atlanten. Där hoppar och studsar nämligen statistiksiffrorna allra mest.
På Island, till exempel, har man efter finanskrisen haft Nordens i särklass största utflyttning och den största konsumtionen av sömnmedicin och antidepressiva läkemedel. Vem sade att pengar inte gör en lycklig?
Islänningarna använder dessutom mest ögonmedicin. Stora mängder.
Varför? Grät de så mycket då kurserna rasade? Eller gnuggade de sig för mycket i ögonen då de såg sina kontoutdrag? Eller fick de helt enkelt bara för mycket vulkanaska från Eyjafjallajökull på hornhinnan? Ho vet.

De klart mest uppseendeväckande siffrorna levererar dock Grönland. Ingenstans, absolut ingenstans i övriga Norden hittar man något som ens liknar den grönländska hälsobilden.
Medan jämförelsetalen för till exempel syfilis och gonorré ligger under 20 i alla andra länder och regioner är det talet fyrsiffrigt på Grönland. Fyrsiffrigt!
Grönlänningarna har mest klamydia, de har mest livmodercancer, de dör mest i aids och de toppar självmordsstatistiken med över fyra gånger fler fall än tvåan, Finland.
De dricker mest, de röker mest, de har mest lungcancer och de är fetast i Norden.
Varför? I det här fallet har jag onda aningar. Statistiksiffrorna hoppar och studsar och pekar och visst – jag förstår: Det är inte speciellt hälsosamt att leva dag ut och dag in i is och snö.

Mot den här bakgrunden, käre Jonas Bladh, ter sig din vinterhyllning i den här spalten i gårdagens tidning ytterst tveksam.
Ditt glädjetjut över snön, ditt segerrop, är nog snarare ett norrländskt primalskrik.
Och du skall veta att jag mer än gärna unnar dig den glädje som möjligheten att få slunga snö uppenbarligen ger dig. Du förstår, snöar det nu bekommer det inte mig längre. Inte det minsta och inte ens om det skulle snöa i tio dagar.
Det är ju mars och här på Åland är mars en vårmånad.

Titte Törnroth