DELA
© Nya Åland

Ingen tidning är som ett papperssår

Jag vill komma med en bekännelse.
I måndags kväll gick jag automatiskt till postlådan ett par gånger medan jag var ute och grejade, och glömde för några millisekunder att den ju inte kommer längre, den där som i vår familj hetat Harrybladet i många år.
Vi har i och för sig sagt upp prenumerationen när den senaste räkningen kom, men tidningen har fortsatt landa i lådan i alla fall.

Människan är ett vanedjur som omvandlar förändring till saknad. Sen vänjer hon sig, och efter två veckor är allt igen som det alltid varit, men vid minsta motgång var det ändå bättre förr.
Jag har aldrig varit med om en större förändring som inte mött på motstånd i någon form, antingen genom aktiv handling eller allmän tröghet. Jag tror att det är en grundläggande och djupt nedärvd överlevnadsinstinkt att vara misstänksam mot allt nytt, tills det grundligt bevisats vara tryggt och bra.

Det finns människor, oftast de yngre, som aktivt driver på förändringar. De får sätta ner ansenlig energi på processer som väldigt länge tycks stå alldeles stilla. Argument haglar, fakta staplas på fakta, men själva förändringen förblir orubbligt omöjlig.
Sedan händer plötsligt något, och det som varit omöjligt blir självklart, och alla undrar varför det inte alltid varit så. Se på primärvården, som inte på villkors vis kunde placeras på sjukhuset. Nu minns ingen varför det var omöjligt. Se på högskolan som inte kunde bli av. Nu finns den.

När jag tittar i mitt framtidskalejdoskop ser jag att det snart kommer att hända något med kommunindelningen som gör dagens motstånd mot sammanslagning irrelevant. Det är dags för det.
Samma sak med Struktur-07. Motståndet har snart spelat ut sin roll, det har varit nödvändigt och viktigt med processen, men förändringen kommer snart och då är den inte så farlig.

All förändring är för all del inte bra. Till exempel är jag fortfarande purken på att min favoritchoklad Marabous Markant (med rom-russinsmak) försvann och det är väl en femton år sedan. Likaså ogillar jag att mina barn blivit så stora, men det har liksom smugit sig på.
Det finns förändringar som smärtar, skaver och tynger, och så finns det andra små djävulusiska förändringar som är som när man skurit sig på ett papper. Det syns inte, det finns knappt, men pressa en citron och det svider som attan.

Det är helt enkelt irriterande att tidningen inte kommer när den ska komma. Tur att jag snart har glömt bort det.