DELA
© Nya Åland

In i dimman

Jag älskar att cykla till jobbet dessa novembermorgnar som råder nu. Milt, dimmigt, tyst, lite vampyrmystiskt så där.
Det är en november som lätt sätter igång fantasin om man har en dragning åt just det vampyrmystiska hållet. Eller varför inte varulvsmystik á la dimmiga engelska hedar, ett annat landskap jag gillar att färdas i.
Vissa morgnar är jag så inne i mina fantasier att jag inte skulle bli förvånad alls om ett hästekipage anno början av förra seklet eller en huvudlös ryttare med cape plötsligt dök upp ur dimman.

Men det enda mystiska jag stöter på är en grå katt. Varje morgon nu i ungefär en vecka har den suttit vid begravningsplatsen just när jag kommer cyklande med andan i halsen och halsduken fladdrande i morgondimman.
Varje morgon sitter den på olika ställen längs muren, med ryggen mot mig ända tills jag är på fem meters avstånd sisådär. Då vänder den på huvudet och tittar på mig på det där nonchalanta men genomträngande sättet som bara katter kan titta på folk. Det börjar kännas lätt kusligt faktiskt.
Vad vill kattskrället av mig?

Första gången det hände satt den mitt på cykelvägen och jag måste ta en lov kring den. Nu då den har min uppmärksamhet sitter den på lite mer undanskymda platser. Men den är där. Varje morgon.
Jag har haft incidenter med djur förr. En gång hoppade en ekorre ner i min cykelkorg när jag cyklade genom Vasklotskogen i Vasa. Den satt där en stund och tittade på mig, förmodligen stel av skräck, innan den hoppade ur och drog till skogs.

En annan gång mötte jag en räv i samma skog. Den skulle till att korsa vägen jag gick längs men stannade och under flera minuter stod vi där och såg på varandra. Jag kände att jag borde säga något men visste inte riktigt vad som kunde tänkas passa så jag nickade lite försiktigt och, jag lovar och svär att detta är sant: Räven nickade tillbaka! Den böjde helt tydligt på huvudet en aning, såg på mig en sista gång och traskade med stor värdighet och i lugn takt vidare på sin inslagna väg.
Det är vid sådana tillfällen man önskar att man var en Dr Dolittle, ni vet han som kunde prata med djur som med vilken människa som helst. Eller åtminstone lite telepatisk. Vad försöker de säga? Vill de inviga mig i någon konspiration av något slag? Djurens uppror mot människan eller något i den stilen.
Men varför just jag i så fall? Visserligen har jag aldrig skjutit något djur, men jag äter dem gärna (nåja, inte just katter, ekorrar och rävar i och för sig). Men borde de inte känna på sig att jag faktiskt inte alls fattar vad de menar?
Vad vet jag. Kanske händer sådant här alla. Och kanske är den grå katten bara på väg hem efter nattliga äventyr och undrar i sitt stilla sinne varför den underliga, flåsande människan dyker upp på samma ställe varje morgon.

Anne Sjökvist