I postlådan
Kan det finns något mer spännande än att vänta på ett specifikt brev på posten? Speciellt i dag då det som dimper ner i postlådan eller brevinkastet allt som oftast är de månatliga räkningarna.
Ni vet den där känslan: när man sitter och försöker fundera ut vilken tid posten kommer på dagarna och sen sitter och väntar och väntar. Och när postiljonen sedan kommer, öppnar bildörren och kliver ut. När man funderar på hur snabbt man kan springa ut och öppna locket till postlådan för att kontrollera om brevet har kommit efter att postiljonen lämnat.
Med dagens post känns det dessutom som om man aldrig vet om det tar en dag eller en vecka för brevet att hitta fram till rätt adress.
Å andra sidan kanske man inte ska klaga. Postgången har ändå blivit betydligt säkrare än på Napoleons tid. När han regerade var det otänkbart att bara skicka i väg en kurir. Risken för att kuriren inte skulle ta sig fram med livet i behåll var överhängande. Så om makthavarna ville försäkra sig om att budskapet nådde fram gällde det alltså att ha en rejäl uppsättning med snabba ryttare.
Nästan så spännande har jag själv haft det i en månads tid. I en tidigare spalt berättade jag om hur jag, helt oväntat, kontaktades av Rebecca i Australien. Hon utgav sig för att vara förläggare på ett bokförlag och hade förälskat sig i en bild som hon hittat på i en pdf-tidning på webben. Nu ville hon övertala mig att hon skulle få publicera bilden på en bok skriven av en ung och lovande författare.
Först trodde jag att det var ett riktigt dåligt skämt. Jag visste inte ens vilken bild hon talade om. Men hon fortsatte kontakta mig ihärdigt och efter lite detektivarbete konstaterade jag att det här kan stämma. Även om det lät mycket osannolikt att någon plötsligt skulle vilja trycka upp en bild som jag tog under en reportageresa för flera år sedan. Att bilden försteställer en jordhög och några hus gjorde mig inte mera övertygad.
Men Rebecca lovade att det var seriöst och att hon skulle skicka mig boken och lite ersättning för besväret.
I går kom det ett brev. Det var ett tjockt, brunt kuvert med en handskriven adress. De färggranna klistermärkena på tydde på att brevet varit på väg en tid.
Gissa om det var spännande att öppna brevet? Speciellt eftersom jag fortfarande inte var säker på att det hela bara var ett stort skämt tills jag hade den fysiska boken i min hand.
Men där inne låg den inlindad i bubbelplast.
Snacka om ett brev på posten.
