DELA
© Nya Åland

Hon heter Molly

Ni minns katten, som belägrade huset en eftermiddag. Eller egentligen inte belägrade, hon bara ville in. Väldigt gärna.
Hon är hemma igen sedan en vecka. Matte e-postade och berättade att det hela hade slutat lyckligt. Tänkte väl det. Så här berättar matte:

”Hon (Molly alltså) gick ut på måndagsmorgon (från Alfågelgränd) som hon brukar och matte var hem på lunchen och lockade men ingen kisse behagade komma. Hon hade nog roligare saker för sig!
Inte heller när vi kom hem vid 16-tiden kom hon. Mot kvällen blev vi riktigt oroliga och kollade med polisen men inget tips där heller. När vi letat i regnet och lockat och klockan blev över 22 så förstod vi att något hänt eller så hade hon blivit omhändertagen av någon.
Tisdagen kom och ingen kisse när vi lockade tidigt på morgonen. Inte heller under dagen när vi var hem och letade. ”Parktanterna” hade sett henne på måndagen men inte denna dag.
Vid 20-tiden på tisdagskvällen träffade vi grannen mittemot och hon hade hört på Ålands radio om en svart katt som blivit omhändertagen. Vi lyckades få tag på en snäll man vid radion som letade upp numret i papperskorgarna…”
Och Molly var nöjd över att få komma hem igen. Men numera finns telefonnummer och adress skrivet på halsbandet.
– Namntuberna är nog inte att rekommendera, säger matte.
Det sade grannen också. De kan skruva upp sig när katten smyger i buskagen.

Nu vet jag att Molly bor helt nära. När matte lockade på henne vid 16-tiden så borde en skarpörad kissemiss ha hört det, för då fanns hon på vår trappa. Men hon tänkte väl på annat.
När hon blev omhändertagen vete katten, men hon kanske rentav var på väg hem då. Riktningen var den rätta. Men hur skall man veta? En katt som kan spela upp ett sådant register som Molly kan nog övertyga vem som helst om att hon är världens mest övergivna stackars kisse, fast hon ser ut att vara skött som en prinsessa.

Det är inte bara Molly som lever farligt ibland. Den där gången när maken var till Åbo och skulle mötas i Långnäs på natten var jag på vippen att köra på en igelkott, som kom springande över vägen med perfekt skyddsfärg. Det är den enda levande igelkott jag har sett i sommar och den levde fortfarande när vi skildes.
På vägen tillbaka stod plötsligt en katt vid vägkanten på väg över. Både den och jag bromsade. Den vände.
– Rysligt vad det är djur i farten, kommenterade jag, som uppenbarligen inte brukar köra omkring på landsbygden på nätterna.
För knappt hade jag sagt det så kom det två rådjur över vägen. De vände inte, men också vi skildes som vänner. Bra bromsar räddar liv.
Och en vacker dag sitter Molly där igen och kikar på mig genom köksfönstret.

HARRIET TUOMINEN