DELA
© Nya Åland

Gör inte en Faust

I Selma Lagerlöfs debutroman stod den elake brukspatronen Sintram i förbund med honom, Faust sålde sin själ till honom, och enligt Bibeln är han en fallen ängel vid namn Lucifer. Jag talar naturligtvis om Hin håle, Hornpelle, Bockfoten, Iblis, Den Onde utan byxor, ja Djävulen alltså.

Under medeltiden
fanns han mitt ibland oss, lurade i hörnen och mutades med avlatsbrev för att hålla sig lugn. (I alla fall tills Luther blev skrämd av ett åskväder, förvandlades till munk och började spika som besatt på en kyrkdörr i Wittenberg.)
Han står för frestelserna, spelandet, frosseriet och girigheten medan han klapprar omkring i högklackade skor av märket Prada. Många förknippar honom med den väsande lilla figuren i slängkappa som påtar oss på axeln med en pytteliten högaffel och övertygar oss om att vi vill göra nåt dumt.

Men frågan är väl egentligen om inte Djävulen har förlorat sin status. I Bibeln omnämns han som ”folkens förgörare”, men nuförtiden har ju folk blivit så bra på att förgöra sig själva utan hans inblandning. När han försöker viska nån i örat och övertyga denne om att göra det där dumma, egotrippade och långsiktigt felaktiga valet vänder personen bara trött på huvudet och suckar: ”Jamen jag håller ju på!”

Se bara på program somLyxfällan”. Folk frossar i extravaganta prylar, säljer föräldrahem utan att underrätta föräldrarna, blir beroende av bingo och snor pengar ur barnens spargrisar utan att Djävulen behöver göra ett dugg. Och sen kommer de två ekonomerna som hämndens änglar för att städa upp efter dessa diaboliska programdeltagare och tvingar dem att leva på kaffe och trolldeg tills villalånet är betalt.

Fast det finns tillfällen då Djävulen dammar av högaffeln och går på stan som en vanlig man. Han är energitjuven som mår mycket bättre när han får trycka ner oss lite extra. Han är den där fängslande personen som vi slår knut på oss själva för att behaga. Han är den gälla telefonsignalen när vi ligger i badkaret. (Och den där enerverande telefonförsäljaren i andra änden när vi ilsket och schampodroppande sliter upp luren.)

Att vi plötsligt måste börja stänka vigvatten eller ringa en exorcist varje gång vi spelar ett oskyldigt parti Svälta räv känns lite överilat. Skärselden, helvetets alla kval och sånt där gäspar vi nutidsmänniskor bara åt. (Det enda som möjligtvis skulle kunna skrämma oss är väl dementorerna i böckerna om Harry Potter, de där slemmiga varelserna som suger alla lyckliga minnen ur sina offer.)
Men vi måste vara vaksamma när det gäller vårt eget värde och inte sälja vår själ för att vara någon annan till lags. Energitjuvar, grinollar och glädjedödare ska undvikas. Oavsett hur tjusiga de är i övrigt. Eller som Grynet uttryckte det: ”Ta ingen skit!”
För annars finns risken att vi står där en dag med ett kvitto från Djävulen och undrar vad i helvete det var som var så lockande.