DELA
© Nya Åland

Fy för oljebaserat skräp på Boklobb

Jag var knappast den enda som tillbringade lördagen ute i vårsolen. Jordens vackraste plätt som är min, islossning och doft av hav. En stugtomt som är så vild och bergig att intet kan krattas eller planteras.
Medan mannen målade tak (vilket senare resulterade i ett imponerande skärsår i pannan och ömmande revben) och barnen softade med Kalle Anka på madrasser på solsidan, gick jag ut mot havet.
Den sista landtungan innan öppet hav heter Boklobb. Där kan man gå ensam med naturen och måsarna och… en helsikes massa plast. Jag hade inte hunnit många meter innan jag insåg att här behövs en sopsäck.

Följande hittade jag:
n en myckenhet patronhylsor av plast i granna färger. Otvivelaktigt deponerade där eller på annan plats i naturen av viltvårdande jägare.
n ölburkar, mest Lapin Kulta.
n tandkrämstuber, schampoflaskor, solkräm
n glasflaskor, öl och brännvinsdito
n en myckenhet rep och repstumpar i olika granna nylonnyanser
n en två meter lång grön dörrmatta
n en plastkanister
n en stor grön presenning
n en halv stol
n en tysk mjölktetra
n ett flertal stora plastsjok insnurrade av vinden i annat strandgrums, ett helvete att få loss

En myckenhet diverse följde också med i säcken, som snabbt blev full. När jag i mitt anletes svett (och särskilt på ryggen) släpat allt till stugan och bilen blev trunken full av detta inte särskilt väldoftande material.

Som en riktig kärring ställer jag mig frågan: Vad är det för svin som inte plockar upp efter sig? Vad är det för fyllon som kastar ölburkarna överbord och lämnar schampoflaskan i havet. Va? Va?
Min och alla andras naturupplevelse blir en så trist påminnelse av hur människans klåfingriga tassar finns överallt, och hur lite av det skräp vi producerar faktiskt bryts ner som organiskt material ska. Alla dessa oljebaserade produkter ligger där i sin syntetiska färgprakt och flinar, som om de inte hade annat att göra än att blänka knallblått på en alldeles oskyldig havtornsbuske.

Övergrepp är övergrepp, jag vet att det är värre, men lite skändad kände jag mig nog av all denna skräpiga närvaro att tankösa, slarviga människor där jag ville vara ensam.
Förra våren, tidigt, hade en annan människa lämnat ett visitkort i vår strand, på vårt badberg. Där låg en prydlig liten hög med skit (ja, vad ska man annars kalla det) prydligt garnerad med lite toapapper.
Tack för den, får man säga, medan man funderar på om det fanns ett budskap eller om det bara var ett långfinger i luften åt oss eller om det inte var ens det utan ren och skär dumhet.

Dags för lite gammaldags hederlig ”Håll naturen ren”-kampanj?