DELA
© Nya Åland

Fusk på pendolino

Ibland strular det mer än ibland.
Jag var till födelsebygden förra veckan för att hälsa på min gamla mamma. Vägen till Sjundeå via Helsingfors och Kyrkslätt började med försening. Tekniskt fel på flyget, så vi fick gå i land igen med löftet att det andra planet, som på grund av tekniskt fel inte hade kunnat lyfta klockan 7 på morronen, skulle sättas i skick åt oss.
Iväg kom vi till slut och tog i Helsingfors taxi in mot centrum. Tro det eller inte men den krockade. Den bara gled in i bilen framför i en korsning. Så vi satt en kvart och väntade på att chaufförerna skulle klara upp pappersarbetet.

Maken håller till på Invalidförbundet och därifrån är det 3 minuters promenad till järnvägsstationen i Fredriksberg. Jag kollade in att det skulle gå ett tåg 13.28 eller något ditåt från spår nummer 6, köpte biljett och gick ut på perrongen.
Tåget kom. Det var ett fint tåg med mjuka stolar och tyst gång. ”Välkommen ombord på pendolinotåget till Åbo” hördes en vänlig röst i högtalaren. Och meddelade att tåget nästa gång stannar i Esbo och efter det i Karis.
Inget Kyrkslätt.
Jag tyckte väl att tåget var i väldigt god tid, men är man från landet så är man van vid sånt. Eller motsatsen. Att ett tåg som startar på järnvägsstationen i Helsingfors inte kan komma till järnvägsstationen i Fredriksberg 3 minuter innan det har avgått från Helsingfors, det slog mig först efteråt. Jag lovar att jag kände mig dum.

Lösningen var enkel. Det var bara att stiga av i Esbo och fortsätta med rätt tåg. Konduktören hann aldrig ens kolla min biljett, lyckligtvis. Det må vara fullt tillåtet för tant från landet att stiga på fel tåg, men att förklara det för konduktören så att alla hör – det är inte alls nödvändigt.
Hos systersonen i Kyrkslätt lånade jag bil för att köra kors och tvärs i Sjundeå ett par dagar. Och så tåg tillbaka till Helsingfors. Systersonen körde mig till stationen. Två tåg stod inne, bägge på väg till Helsingfors. Han knuffade mig vänligt upp det som såg finast ut.
– Tag det här, det går först, hälsade han och vinkade av mig.
Samma pendolino! Men nu skulle jag ända fram, så det var ingen panik. Konduktören räknade länge och väl på sin biljettmaskin innan han kom till att jag skulle betala 10,70.
10,70. Resan ut kostade 5,30. Fina tåg är inte gratis. Om någon hade kollat min biljett på resan ut så hade jag till råga på eländet åkt dit för fusk.

Hemma igen var det mörkläggning och krisövning på gång. En mycket ung son i en familj övade genom att inte tända på toaletten.
När mamman tände och såg spåren utbrast hon ett spontant:
– Och vem skall städa upp här, landshövdingen eller jag.