DELA
© Nya Åland

Flytta hit och flytta dit

Hela havet stormar – igen.
På grund av snart förestående avflyttning från familjen ska rum omfördelas, renoveras och möbleras.
Denna rumba har vi varit med om många gånger. Förmodligen är det så i alla familjer med begränsad budget. När ny trivsel ska skapas tager man vad man haver, och det är nästan alltid någon annans avlagda.

Sålunda har vi sängar, skrivbord och stolar som snart vandrat varvet runt, både i rum i huset och boende i rummen.
I mitt och makens sovrum står till exempel ett skrivbord som för min del såg dagens ljus för snart 30 år sedan, när jag första gången besökte pojkrummet hos min nyfunna åländska pojkvän.
Det skrivbordet har gjort en resa mellan arbetsrum, pojkrum, pojkrum och övergiven vrå innan det nu sedan något år står som avställningsyta i sovrummet. Aldrig sitter någon där och skriver, men inuti förvaras viktiga papper och ovanpå osorterade kläder, hudkrämer samt en myckenhet diverse.

Ett nattduksbord har gjort resan från loppis till (bristfällig) målning till telefonbord till nattduksbord i flickrum till nattduksbord i annat flickrum. I vardagsrummet har en Ikeabokhylla sågats i allt mindre bitar och står nu med sina två kvarvarande luckor och lever farligt under tvn, i väntan på en pjäs som bättre motsvarar mina inredningsdrömmar.
När ett barn lägger av en möbel står den några dagar och hukar, och upphittas sedan av någon annan som inspireras att möblera om, flytta eller (i alltför sällsynta fall) röja ur och reda upp.

Min inställning är klar. Jag tycker att vi har alldeles, alldeles för mycket saker. Jag blir tokig på högar, lådor, skåp fyllda till bristningsgränsen av jag vet inte vad. Det enda jag egentligen inte kan kasta är böcker, vilket dessvärre används som det enda argumentet mot mig när jag vill ha utrensning.
Det senaste är förstås inte riktigt sant.
När jag packade ihop saker senast hittade jag en liten låda med pyttesmå barnkläder. Verkligen pyttesmå.

Dem har en lång ung man haft på sig när han var pytteliten. Jag gömde dem i skåpet igen, med mina fåniga mammatårar och en stor jäkla hög med gamla judodräkter och annat som jag faktiskt inte orkade ta itu med just då.
Nästa gång kanske jag hittar dem kanske jag blir nostalgisk över det.