DELA
© Nya Åland

Finsmakaren är död

Töntar.

Det var vad jag ansåg om personer som lyssnade på kommersiell musik, radioskval och all annan musik som producerades av stora bolag när jag var en sisådär femton, sexton år. Det enda som dög var att lyssna på så obskyra artister som möjligt. Gärna osignade. Gärna döda. Och om de jag lyssnade på plötsligt hördes på radio raderades de illa kvickt ur mitt iTunes-bibliotek.

Undantag var eventuellt möjliga ifall det rörde sig om radio i form av något luddigt musikprogram i P3:s kvällstablå – då kunde jag nöja mig med att tydligt framhålla att jag bara lyssnade på ”de tidiga albumen”.

Jag älskade att briljera med popreferenser som ingen förstod. Jag älskade skrapiga bootlegs från konserter och raspiga demo-inspelningar. Jag hatade när folk som jag ansåg att hade dålig musiksmak kom och påstod att de gillade någon artist som jag tyckte om. Det kändes som ett slag i magen.

Jag var, milt uttryckt, en musiksnobb.

Min smala musiksmak skulle komma att breddas så småningom. Steg för steg normaliserades mitt förhållande till den där mainstream-musiken jag så innerligt hade hatat. Först i smyg. Senare mer öppet.

Men nu har någonting gått för långt. Mitt högstadie-jag hade utan dröjsmål dragit vapen och avrättat mig om hon hade fått nys om detta. Jag har nämligen börjat befatta mig med riktigt, riktigt skämmiga saker. Inte alltid och inte enbart, men påfallande ofta kommer jag på mig själv med att tycka att de där riktigt, riktigt skämmiga sakerna svänger.

Senast i söndags hittade jag en gammal cd-skiva med Carola i bilen, som jag skruvade upp på full volym. Jag kan också meddela att jag blev lite rörd när Måns Zelmerlöw vann Eurovision (kanske mest för att han såg så lycklig ut) och att Spotify listade Gyllene Tider som en av mina mest spelade artister under 2014. Och när jag ändå nämner Spotify – den spellista jag senast började följa hette ”Svenska 00-talsklassiker”.

Jag antar att det är någon form av kompensation för gamla tider som pågår. Åren av musiksnobberi måste, gissar jag, balanseras upp. Jag har svårt att tro att det här för evigt håller i sig, att det musikarv jag ger mina framtida barn skulle bestå av vinnarlåtarna från Idol och MMMBop med Hanson. Det måste bara få vara så här en liten period. Och i väntan på bättre tider tänker jag faktiskt sjunga med för full hals.

Det svänger ju.