DELA
© Nya Åland

Ett nytt steg taget mot ”ålänningskap”

Jag har skrivit tidigare om hur det är att flytta till Åland och ”bli ålänning”. Personer i min närhet har givit mig en lång lista på saker man måste gå igenom innan man ”blir ålänning” på riktigt. Det kan handla om shots på Arken, korv på Rökkas, lilla jul och morotslådor.
Men särskilt mycket hänger ihop med det här att bo på en ö, med allt vad det innebär om att vara utsatt för moder naturs påfrestningar och avståndens prövningar.
Jag har förvisso redan bockat av lördagsresan till Sverige och templet Ikea sedan tidigare. Men i lördags kom den stora prövningen.

Visst insåg jag att det blåste en del när vi steg upp innan vi lagt oss för att åka till färjan, men så har det varit förr också. Sjöfrukosten gick också bra. Det var sedan det började.
Mätta satte vi oss som vanligt utanför lekrummet så att Signe, 4, kunde underhållas i tvenne timmar. Men knappt hade rumpan landat innan det första tecknet om vad som komma skulle hördes.
”Huuyyäää” (eller hur det nu ska skrivas) hördes från lekrummet. Första uppkastningen av en sjösjuk knatte. Städerskan kom snabbt och tog hand om det, men hade knappt lämnat innan det var dags igen. Och igen. Och igen.
Signe kom ut till oss och såg lite tagen ut. Inte undra på, tänkte jag som själv inte klarar av att se andra kräkas. Men det var inte åsynen av andra som spökade. Nej, det vara sjögången. Med liten marginal missade hon sin mamma och la en rejäl maräng på golvet. Strax därefter kom en mor springandes mot toaletten med sin dotter. Dottern kastade upp två gånger i steget. Minuten senare kom en pappa med sin lilla son i famnen. Sonen hade druckit röd saft…

Det var som en dålig Monty Python-sketch. Överallt illamående människor i olika stadier av sjösjuka. Personal som febrilt försökte hinna med att dela ut påsar och torka upp det som inte hittade en påse. Glaskross i cafét, barn som grät. Armageddon, vid min själ.
Själv har jag inte anlag för sjösjuka så jag tog hand om Signe och tog del av förödelsen. En helt ny, väldigt oaptitlig, värld öppnades för mina ögon.

Efter detta var Ikea en barnlek, till och med en lördag en vecka för jul. Mest frustrerande var att gissa om färjan skulle kunna ta oss hem på kvällen. Åtta skulle båten gå, vid femtiden ställde Eckerö in sista turen och Rosella hade legat hela dagen.
Till sist så verkade det dock trots allt som att den röda skulle lägga ut. Vi åkte ombord och beslöt att skippa julbordet, visa av morgonens bravader. Och där satt vi. I halvannan timme.
Och vet ni, vi överlevde hemfärden också. Det gungade, men inte lika illa som på utresan. Och vi flöt iland först efter halv två på natten, ankom Geta en timme senare efter att snorhala vägar och snöfall (förstås!) sinkat oss ytterligare.
Vid fyra slöt jag mina ögon och tänkte att jag tagit ytterligare ett steg mot ålänningskap.

Jonas Bladh