DELA
© Nya Åland

Ett kalas som heter duga

Jag tycker aldrig att jag lär mig lika mycket om saker som när jag pratar med folk om något. Så funkar åtminstone min hjärna.
Allra bäst är det om man får argumentera med någon som har motsatt åsikt, för då får man verkligen överväga vad man ska säga, och varför.

Rena döden för den formen av inlärning är det om man hamnar i ett liv där man bara omger sig med människor som tycker som man själv gör, och av ren självgodhet och misstänksamhet låter bli att prata med folk vars åsikter eller uppenbarelse känns främmande.

Denna synd har jag gjort mig skyldig till många gånger. När man är ung gör man det mer. Världen är svartvit och på blodigt allvar, och man låter hellre bli att fatta motståndarens argument än ger dem en chans. Inte har man vett att skratta heller.

I lördags var jag på 50-årskalas. Det var mycket trevligt, och innehöll både det ena och det andra. Det började med ett uppträdande där jag och min man medverkade, han i blå och vit skiddräkt, mörklockig peruk och pälsmössa, jag i stormönstrad och åtsmitande klänning från 1970-talet. Från Emmaus förstås.
(Klänningen var så snygg så jag behöll den resten av kvällen).

Detta följdes av allt som hör ett 50-årskalas till. Sedan hamnade jag vid samma bord som Fredrik och Eva Karlström samt infrastrukturminister Veronica Thörnroos, precis som lagtingsledamot Sara Kemetter ledde ett innerligt sångframträdande av Internationalen. Det var en surrealistisk upplevelse, som sedan följdes av en vindlande diskussion om arbetslöshet, bidrag, journalistik och vad det nu sen var (timmen blev senare hela tiden).

Vi var inte överens på knappt en enda punkt, men himla roligt var det, och just en sån övning i att vässa sina argument som får hjärnan att skrynkla sig vidare.
Kvällen kröntes av det som enligt näringsministern är det säkraste sättet att få upp folk på dansgolvet – musiken till Grease. Va? Eftersom spelaren krånglade fick vi cirka 30 sekunder av varje låt, och tur var väl det, för alla medverkande.

Sålunda stärkt vaknar man, lätt medtagen, på söndag förmiddag och tänker att det är väl ändå en himla tur att folk är olika.
(Historien blir inte sämre av att festen ägde rum i gamla Alko-butiken, och att jubilaren Carina Aaltonen utlovade bröllop inom förutsebar framtid.)

Nina Fellman