DELA
© Nya Åland

En sentimental kvällspromenad

Jag blir av någon orsak alltid lite sentimental när jag promenerar ensam. Går man med någon annan är man tyst tillsammans eller så pratar man om något. När jag går ensam (inte själv, det har jag faktiskt gjort de senaste 45 åren) ser jag saker annorlunda.

Då ser jag varmt upplysta fönster mot mörket som små bon av ljus och trygghet. Jag ser att den lilla pojken som cyklar hem i fotbollskläder har jättebråttom, och tänker att han kanske är mörkrädd.
Det äldre paret som är ute och stavgår påminner mig om att det finns saker som håller. Jag tänker att det finns så många trådar dem emellan, vita, svarta, passionsröda och vardagsgrå, att det inget gör att de inte pratar med varann där de traskar framåt i ett gråmulet höst-Mariehamn. De vilar i varandras sällskap.

När jag går längs stranden i Västra hamnen, där lastfartygen ligger och väntar på bättre tider, tänker jag alltid på en Tintin-serie och någon gammal svartvit film med Marlon Brando. Storstadshamn kanske?
När jag går förbi Pub Bastun minns jag hur det kändes att vara 19 år och stå på terrassen med armen om en pojke och vara så förälskad att jag blev yr.
I Esplanaden möter jag en herre med hund. Både herren och hunden ser lite skrynkliga och slitna ut, och jag undrar varför ensamma män alltid ser ensammare ut än alla andra? Han kanske bara var ute och gick, precis som jag, med en stor, stojig familj hemma. Ändå tänkte jag på ensamma tallrikar på en diskbänk, med fasttorkad ketchup, och mikromåltider i sopisen.

Folk känns så nära och så absolut separata där man möts i halvmörkret. Man vet inget om dem eller deras liv, men tiden och platsen, just nuet, är gemensamt. Det betyder antagligen ingenting, men i den vemodiga kvällspromenadstämningen känns det viktigt.
Kanske beror alltihopa på att jag just läst en serie på sju tegelstensromaner på raken, av Stephen King. Det är en författare jag egentligen inte gillar, eftersom skräckromaner gör mig så rädd. Det här var dock en dystopi i fantasy-genren, med tidsresor, andra världar och verkligheter, en bok där slumpartade möten alltid var mycket betydelsefulla.

På sista rakan hem hinns jag upp av en arbetskamrat som är ute och joggar. Han ser plötsligt så ung ut när han inte kurar på sitt kontor, bakom bördan av ogjort arbete.
I mörkret är vi alla friare.