DELA
© Nya Åland

En särdeles munter dag

Skadeglädje är till min eviga skam en ihållande källa till glädje och munterhet för mig. Särskilt om det är käraste, värsta konkurrenten som levererar orsaken. Jag skrattar aldrig så hjärtligt som åt små fåniga felskrivningar som alla gör (ja, även Nya Åland), om det är i grannbladet de förekommer.
Som denna pärla, som förgyllde en hel förmiddag för mig, för att jag inte kunde sluta se det framför mig: ”När vovven var liten fick den en kattklo i ögat och därför får han klara sig med bara ett halvt öga nu.”
Antingen kan skribenten inte räkna, eller så vill jag verkligen se denna halvögda hund. Hi, hi, hii.

En annan miss som roat mig storligen är det där med fastighetsskatten, som Niklas Lampi snabbt som blixten döpte till sossepropaganda, bara för att drabbas av först en dementi från sossarna, som inte alls ville ha någon fastighetsskatt, och sedan en insändare från Frisinnad samverkan om att det under vissa förutsättningar kunde vara en bra idé.
Undra på att han tog ett återfall, och skrev ytterligare en ledare om champagnevraket. Ha, ha, haa.

För att nu inte bli alltför självgod vill jag citera en av mina egna fadäser, för evigt uppklistrad vid Nyans kaffebord, där vår Wall of Shame finns.
Jag skrev, apropå oförskämda mess och nätkommentarer: ”Alla personangrepp, sexistiska, rasistiska och lögnaktiga påståenden ska bort. Denna policyförändring är inget vi gärna går in för.”
Hoppsan. Så jag gillade sexistiska och lögnaktiga påståenden. Ho, ho, hoo.

Ok. Jag avslutar kavalkaden med en fin rubrik från Gamlans hemsida: ”Ryska anhöriga hedrar sina döda i sprängd ubåt.”
Varför de skulle dit och trycka vet jag inte, men det kanske kändes bättre att sörja inne i något trasigt?

Det finns dagar när en fullkomligt ohejdbar munterhet sprider sig på redaktionen. Torsdagen var en sådan. När ett samtal kopplades fel till mig försökte jag koppla det vidare till Nina S, med motiveringen att hon sitter precis bredvid mig. Jag misslyckades, och Smeds låg dubbelvikt över telefonen och fnittrade åt mig. När hon äntligen fick sitt samtal gick det inte att prata alls, eftersom vi båda skrattade så tårarna sprutade.
Tur att Katarina G. i andra luren har jobbat här, så hon vet hur det blir när journalister brister.
Hi, hi.

Nina Fellman