DELA
© Nya Åland

En röst som har tystnat

En röst som jag har lyssnat på i många år har tystnat.
Radiojournalisten Nils Horner är död. Han dödades i går morse i Afghanistans huvudstad Kabul.
Inte av ett vådaskott. Med berått mod, skjuten bakifrån i huvudet på nära håll på gatan, enligt vissa vittnen av män klädda i militäruniformer, enligt andra vittnen män klädda i västerländska kläder.
Det är svårt att begripa. Nils Horner, en av de mest namnkunniga, en av dem som rapporterat i Sveriges Radio om konflikthärdar i Asien och Mellanöstern hur länge som helst.
Som var aktsam, som visste var farorna kunde tänkas lura. Som inte var första gången i Kabul och tog risker för att han inte visste.
Han var död när han kom till sjukhus. Källorna är oense – en del säger att två män är gripna, andra att ingen har gripits som misstänkt för dödsskjutningen.

Men
Afghanistan är ett av världens farligaste länder för journalister att arbeta i. Det visste Nils Horner.
Ändå åkte han. Ändå. Jag kan inte låta bli att fundera på om uppdraget faktiskt är värt det.
Att veta att man riskerar sitt liv, det enda man har om man inte är religiös och kan hoppas på ett liv i himlen.
Att veta att det handlar om tur eller otur. Att vara på fel plats på fel tid, eller att ha turen på sin sida och klara sig.
Men om man som journalist står utanför en restaurang i centrala Kabul där man vet att ens västerländska kolleger brukar röra sig så kanske man invaggas i den där falska tryggheten. Och just där och då tar livet slut.
Det sägs att det ständiga resandet och rapporterandet från världens oroshärdar var Nils Horners livsluft. Det kan jag förstå. Att allt blir liksom så vardagsgrått om man ska gå hemma och beskriva problem i vård och omsorg när världen utanför står i brand.
Men ändå. Jag skulle inte vara beredd att riskera livet för att berätta för människor vad som händer. Så modig – eller våghalsig – är inte jag.

Sedan
1992 har 24 journalister dödats i Afghanistan enligt Committee to protect Journalists. Irak, Filippinerna och Syrien är ännu farligare för journalister.
Men att kallblodigt skjuta någon för att han eller hon är journalist förekom inte förr. Journalister var på plats för att rapportera. Man kunde dra nytta av dem men inte döda dem avsiktligt. Dog de så var det i misstag.
I dag ses journalister som en fara och listan börjar bli skrämmande lång: Tv-fotografen Ulf Strömberg sköts i Afghanistan 2001, fotojournalisten Martin Adler avrättades i Mogadishu, SVT:s korrespondent Bert Sundström överlevde knappt en knivattack i Kairo 2011.
Nils Horner, vi är många som saknar din röst.

Annika Orre