DELA
© Nya Åland

En massa om en mässa

”Nu ska vad se vad som finns i förbönslådan”, säger prästen. ”En kvinna vill att vi ska be för hennes äktenskap, hon önskar att mannen inte ska vara så jobbig.”
Inga Heller ber att en okänd kvinnas man inte ska vara så jobbig. Och så tänker hon att detta skulle aldrig kunna hända hemma på Åland.

En hel ocean skiljer gudstjänststilarna åt i Uppland och på Åland, snarare än ett litet skvalpande Ålands hav. Kyrkan där och kyrkan här är som från två helt främmande världsdelar, för att inte säga världsreligioner.
Redan innan kyrkbesöket har man där borta bombarderats med information i predikoturer i pressen och i diverse lösbladsreklam om vad kyrkan har för sig. Sånt förekommer inte här.

I Sverige är det avspänt i kyrkan, det är lite mer hejsan hoppsan. ”Vanliga människor”, är aktiva, de läser texter, de deltar i kyrkospel, sjunger i körer, gör korstecken, bär fram nattvardskalken.
Senaste söndag sågs ett par konfirmandtjejer tillreda bröd och vin i en liten uppländsk kyrka samtidigt som några barn slog volter kring altarringen. Gulligt, men inte helt tyst. Det skulle aldrig gått för sig hemma på Åland, tänkte Inga Heller.
När det är dags för predikan fick de små gå till söndagsskolan för att rita ljus – detta hände sig nämligen på den underbara helgen kyndelsmäss – som är som en gåva för den som är kyrkligt aktiv.

Kyrkfrukost var det sedan, med gröt, ägg och fil till självkostnadspris. Det var ”Lennart och Sonja” som stod för frukosten denna dag.
Kyrkkaffe verkar vara avskaffat. Är det inte frukost, så är det mingel med frukt och choklad bland kyrkbänkarna efter kvällsevenemangen. Men det finns nackdelar med allt, konstaterar Inga Heller när hon ser nertrampade vindruvor i finaste kyrkmattan. Hum, sådant händer inte hemma på Åland.

Alla medverkande i gudstjänsten rör sig lätt och avspänt framför altaret. Hejsan hoppsan. Nattvard hålls i högt tempo med brutet duklag; alltså folk lämnar sin plats genast efter att ha fått bröd och vin.
Ibland kan det hända att prästen glömmer en psalm. Då hojtar kantorn till som vore hon hemma i sitt kök; ”vi skulle ju sjunga först”. Sånt händer icke hemma på Åland.

Också predikan är mer vardaglig. Inga Heller har hört en präst börja en predikan med ”3 liter mjölk, jordgubbssylt, rågbröd… oj de var fel lapp…” Jo, han låtsades ha förväxlat predikan med inköpslistan. Sånt händer definitivt icke på Åland. Och, till en hel församlings spetsade öron, fick han sedan ihop det hela till en meningsfull predikan, otroligt nog.

Hejsan hoppsan. Efter en mässa i Sverige kan en mässa på Åland kännas stel, teatralisk och högtravande. Den kan också upplevas som innerlig, poetisk och högtidlig.
Finns andlig hunger så blir man mätt på det som bjuds.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN