DELA
© Nya Åland

En katt utan tänder och tunga

När någon är ovanligt tystlåten brukar amerikaner fråga ”What’s the matter? Cat’s got your tongue?”. På svenska blir det ”Tog katten din tunga?”.
Eftersom Nyans läsare gillar nyheter om husdjur kan jag berätta om motsatsen – en katt som blev av med sin tunga. En del av den, åtminstone.

Att katten i fråga hade dålig andedräkt, och att han haft det så länge vi känt varandra, var ingen nyhet. Att man ska låta veterinärer putsa bort tandsten då och då – det var en nyhet. Och det fick jag veta när jag visade upp honom för djurdoktorn i ett annat ärende som visade sig vara ofarligt ”kattakne”. Se där, en annan okänd åkomma.
Det var inte bara tandsten som besvärade katten. En tand var trasig och hade möjligen varit det länge vilket kanske förklarade hans dåliga humör då och då.
Fem eller sex tänder plockades bort den dagen. När han kom hem kunde han bara få i sig mjuk, blöt kattmat. Sånt som han inte gillar. Det var ett litet helvete att få i honom sprutorna med smärtstillande medel. Det mesta hamnade utanför. Så han gick omkring och led med den stilla värdighet som vuxna rexkatter utstrålar i alla lägen.

Efter en vecka blev det nåt fel på hans tunga. Jag har inte veterinärens utskrifter här men det var något med bakterier och det såg hemskt ut och luktade illa. Så veterinären tog bort en del av tungan.
Nu följde en antibiotikakur och mera smärtstillande. Han spottade ut tabletterna så lösningen blev att lösa upp pillren i vatten och injicera dem med en spruta.
Långsamt, långsamt hämtade han sig. Han har blivit mindre i maten och torrfoder går tills vidare inte alls ner. Nu duger bara småpåsar med kött och fisk i sås, lyxmat som jag aldrig bjudit på tidigare. Han äter så långsamt att hushållets andra katt hinner äta upp det mesta. Hon ökar i vikt snabbare än sjuklingen.

När katterna bråkar börjar det alltid på samma sätt. Den lilla burman springer efter den stora rexen och hugger klorna i hans bakben som om hon vore ett stort lejon och han en liten gnu som hamnat utanför flocken. Sen blir han förbannad och misshandlar henne tills hon fått nog.
När han var som tröttast orkade han inte ge tillbaks. Nu jagar han henne fram och tillbaks i lägenheten som i fornstora dar. Han är väl i övre medelåldern så det är bra att se att livskraften finns kvar. Även om tänderna är borta.

Patrik Dahlblom