DELA
© Nya Åland

En enda kväll strosar vi

Det gick som det brukar för mig på Kulturnatten. Jag började med vidsträckta ambitioner att strosa omkring och provsmaka på olika evenemang, och maten förstås. Det skulle bli cirkus och Cornelis och eldshow och nån ny nordisk delikatess. Det blev en gammal hederlig strömmingsburgare, för att köerna var så långa, och sen skulle jag bara först till Emmaus en sväng.
Där blev jag.

Först var det Lucas och Linnea, och sen var det våfflor, och så var det en massa kompisar jag inte sett sen i våras och sen var det reggae med ett jäkla tryck och en rent spastisk sångare.
Jag skulle och titta på returkonstutställningen med temat Paraplyn, men hamnade på torget och såg en manskör i lila kavajer som sjöng innerligt till dragspelsackompanjemang och en uppskattande publik.
En sväng på kalejdoskopet och jag är tillbaka i Sierra Leone, och Emmaus och en ostsmörgås till en arbetande dotter.

Och sen, Spiny Normans. Lite helsikes bra, helt enkelt, och Amanda, den lilla sparven på trummor, och att det kan komma så mycket ljud ur en liten. Och regnet, och balningsplasten som draperades över förstärkare och gitarrer, och konserten som kändes ännu mer värdefull för att man satt och blev lite våt.

Folk och folk och folk, och känslan och gemenskapen från Köpmansgatan som var kvar, fast det varken var modevisning eller samma gård. Nån som pratade om att gerilla-plantera potatis på den sterila galgbacken framför lagtingshuset.

Och slutligen PeeGees, dagen till ära utstyrda i glitter, en del mer och andra mindre, och spelglädjen och skickligheten och de unga och de gamla som dansade schottis på asfalten.
Så många, så unga, så duktiga. En sådan värme mellan människorna.

När jag gick hem vid tolvtiden kändes det som ett bryskt uppvaknande med fyllhundarna vid grillen och gänget som gick bredbent över hela trottoaren och skrålade.
Det är den här kvällen varje år, då turisterna lämnat staden och ålänningarna återvänt, då kvällen är fuktig och ljummen, då musiken ljuder mellan husen.
Det är den dagen ålänningarna strosar runt och pratar med varann. Tänk att man ska vänta ett år på nästa gång.

Nina Fellman