En alldeles speciell lördag
Förra helgen stod jag iförd en glittrig silverperuk, kortkort sjömansklänning, röda strumpbyxor och tiara i en musikstudio i centrala Stockholm. Jag stod där och jag sjöng Pandoras ”Drottningen av Åland” som om det gällde livet. Jag dansade också. Till en koreografi. Som spelades in. Och runt mig stod några av de bästa människorna jag vet iklädda diverse utklädningskläder – någon var brandman, en annan hade något Elvisliknande på sig, en tredje en röd kroppsdräkt i latex.
Det var så klart inte en vanlig lördag, utan en alldeles speciell och särskilt fin lördag. Min möhippelördag. Jag läser på nätet – och jag vet inte om det är en tillförlitlig sida, men ändå – att möhippetraditionen är uråldrig, från typ 1500-talet. Förut var det vanligt att den blivande bruden tog med sig sina vänner till den offentliga badinrättningen för att tvätta sig. Även om man på 1600-talet till vardags kanske hade annat tänka på än att lukta gott, skulle man åtminstone vara ren på sin bröllopsdag.
Det där måste mina vänner ha tagit fasta på, för vi badade också. De hade hyrt en egen bastubåt som var bara vår i två hela timmar. Har ni hört något så fint? Och medan bastubåten långsamt puttrade ut på sjön, satt vi i bastun iförda något slags lustiga tovade mössor som tydligen skulle hålla värmen borta från huvudet. Jag vet inte om de fyllde sin uppgift precis, men roliga bilder blev det. Sedan gjorde vi bomben rakt ner i vattnet.
På den där kanske tvivelaktiga hemsidan på nätet, står det att det ibland gick så vilt till på dåtidens hippor att ordningsmakten fick tillkallas. Därför uppfanns snart en lag i Uppsala som sade att den blivande bruden endast fick bada med två väninnor samtidigt. Bröt man mot det här fick man betala böter. Tur att den lagen är avskaffad för länge sedan, tänker jag. För jag hade aldrig kunnat välja bara två.
En sak som man jag konstaterar efter den där lördagen är att överraskning i kombination med långväga bästa vänner, ballonger, skumpa och fotoalbum är ett säkert kort för framkallande av glädjetårar. Först grät jag när jag såg alla samlade, sen igen när vi tittade på gamla bilder, sen en gång till när vi skulle skiljas åt efter nattklubbsbesöket och slutligen dagen efter när jag skulle säga hej då på riktigt. Herregud.
Jag måste erkänna att jag också är ganska lättad över att min möhippa inte innehöll puss- eller kondomförsäljning, förnedrande klädsel (det gick inte att känna sig förnedrad i hemmasydd clownklänning, nämligen) och råfylla. I stället lagom med skumpa, sockervadd, bastubad, en specialkomponerad spellista och skönsång. Fast viktigast av allt är så klart alla de bästa vännerna. För en sak har jag lärt mig – de som klär sig i röd latexdräkt för din skull är de som är värda att hålla fast vid.
Minna Wallén minna.wallen@nyan.ax
