DELA
© Nya Åland

Det här med namnet

Nyligen lyssnade jag med ett halvt öra till en debatt på radion om anonyma mess och insändare. Jag håller i alla tider och alla väder med dem som tycker att man skall framträda under eget namn. Så länge det gäller oss stryktåliga.
Men om man inför grannen har sagt en sak, för att man vill vara litet vänlig och inte göra grannen ledsen, och sedan i tidningen säger något helt annat. Vad tycker grannen då? Hon tappar tilltron till dig, helt säkert. Tycker du är, om inte falsk så åtminstone inte pålitlig. Om du måste sätta ut namnet, vill säga.
De som vill veta vem som skriver säger att man i ett demokratiskt samhälle inte får trakasseras för sina åsikter. Det låter vackert, men har ni verkligen koll på att grannen inte fräser åt mig om jag skriver en insändare om att skönhetsnämnden borde ta sig en titt på hennes fula staket. Till exempel.

Visst förstår jag också dem som tycker det är väldigt otrevligt med det man kallar personliga påhopp. När det kommer anonyma reaktioner på nätet om att vi på Nyan eller jag personligen inte vågar/får gå emot sossarna eller vill förfinska Åland eller är allmänt otrevliga personer, självklart reagerar jag. Ibland blir jag rent upprörd när någon påstår något om mig som inte är sant. Det är det som känns mest, lögner och förvrängningar.
Men det går över. Någonstans inser jag att de som agerar på det sättet är litet sämre rustade. De vet inte hur man gör för att nå fram.
Så egentligen höll jag med alla sidor i debatten. Utom en. Professorn i sällskapet påstod att en del av de anonyma messen kan innehålla saker som är obehagliga för någon utan att vi som publicerar messen fattar det. Visst, sådant har hänt. Men där hjälper det inte med namnet, koder är koder och vi och professorn skulle fatta lika litet ändå.
I slutändan, rent personligen, tycker jag det är bättre att tala med grannen om staketet än att skriva i tidningen, men det är bara vad jag tycker.

Ibland bara kommer det som en blixt från en klar himmel. Apropå namn, alltså.
Maken har bett på mig fundera på lämpligt namn på Invalidförbundets nya kontorshus i Helsingfors. Det skall vara någonting som associerar rätt och som gör det på minst två, men gärna på ännu flera språk. Ingenting. Det är fullständigt tomt i huvudet.
Så när tävlingen om namn på kultur- och kongresshuset utlystes visste jag från början att det inte är något för mig. Tills jag i lugn och ro hemma såg en annons om namntävlingen. Och visste att detta är rätt.
Så där som Runar Karlsson med tunnelkalkylen. Har man rätt så vet man det oberoende av vad alla andra tror.
Var var det Arken strandade? Jo, på Ararat. Så måste det bli.
Och tänk vad bra det låter:
Arken och Ararat.