DELA
© Nya Åland

Dags att sadla om?

Vi vet alla vilket ramaskri det har blivit för att köttprodukter är felmärkta. Med Shakespeares ”En häst, en häst! Mitt kungarike för en häst!” som motto jagar man nu rester av hästkroppar i slakterier kors och tvärs över hela Europa för att hitta syndabockar.
Man beklagar att präktiga svenska företag som Ikea och Findus har blivit grundlurade av sina underleverantörer. Men det man tycks glömma fullständigt i det här sammanhanget är att de präktiga företagen faktiskt bryter mot lagen då de inte uppger nötköttets ursprungsland korrekt. Argumentet att de inte vet varifrån köttet kommer håller inte. Det skall varje köttförsäljare veta i dag, det kräver EU.
Varför är det knäpptyst om det? Och varför skriker man inte ännu högre i protest att mot att det är hundratals mil mellan slakt och mun? Och varför går köttbranschen ännu fri från alla djupare analyser?
Är det för att man innerst inne vet att det är vi konsumenter själva som har ställt till det hela?

Köttindustrin bygger sin verksamhet på att den moderna kunden vill äta ohållbart mycket kött samtidigt som kunden inte längre kan sina djurkroppar och vet hur de olika delarna skall tillagas. Det är en ytterst liten del av djuret som kan säljas i en butik i dag.
Den moderna kunden köper filé, biff, stek, rostbiff, entrecote. Vad som händer med resten tänker man inte på.
Det skulle ju vara urbota dumt att slänga sådant som man kan äta oavsett om det handlar om ko eller häst och det som inte kan säljas helt kan säljas malet. Köttindustrin har bergis länge hållit tummarna för att ingen skall fråga exakt vad som finns i köttfärsen.
I Finland är livsmedelssäkerhetsverket Evira just nu inne på att förbjuda benämningen ”stekmalet” eftersom det inte är steken på djuren som malas ner och säljs utan helt andra kroppsdelar. En köttproducent, som uttalade sig i finsk tv, hoppades att man inte skall behöva göra mer ingående innehållsdeklarationer för det malda köttet. Det skulle ”bli komplicerat eftersom ingredienserna varierar”.
Visst – ”100 procent stekmalet” låter klart bättre än till exempel ”40 procent malen komage och 60 procent malda grisfötter”. Och ändå kan det vara just det vi äter, ho vet.

Då hamburgarna erövrade Sverige började rykten cirkulera om att de innehöll råttkött. Ibland var det åsna som var huvudingrediensen men allra oftast råtta.
På 1970-talet hade ryktet cementerat sig fast och alla visste att det var sanning. Absolut säkert sanning. Råttbiffarna var extra vanliga i Stockholms förorter där de såldes av invandrare.
En dag trädde de då aktiva livsmedelsmyndigheterna fram och förklarade leende att det här med råttkött var en modern skröna och ingenting annat. Hamburgare gjordes huvudsakligen på hästkött. Punkt och slut.
Sen då? Kommer någon ihåg när hästköttet i hamburgarna bannlystes? Jag gör det i alla fall inte, jag har inga minnen av vare sig debatter eller rubriker om att man byter ut hästen mot nöt. Jag har därför hela tiden trott att jag äter häst varje gång jag inmundigar en hamburgare.
Nu vet jag att jag de facto länge har ätit nötkött.
Eller har jag?

Rid i natt! skrev Vilhelm Moberg redan på 40-talet och det verkar som om alla har lytt den uppmaningen. Ta ut hästen och sadla om i dagsljus.

Titte Törnroth-Sarkkinen