DELA
© Nya Åland

Dagen då jag bad Matts Dreijer om ursäkt

Det börjar med att man hittar en liten notering om att en arkeolog anhållit om att få använda metalldetektor. Men den ansvariga tjänstemannen är inte på plats och man lägger ärendet åt sidan.
Sedan smäller det till. Ett pressmeddelande rasslar in i mailkorgen och plötsligt är man där man alltid velat vara, mitt i historien. Historien om Åland.

En hallgrund av stora mått som hittas på Åland. Kan det bli mer spännande? Inte ens lagtingsvalet kan slå det här. Att det sedan är en unik hallgrund som inte har sitt like i resten av östra Östersjöområdet gör det ännu mer spännande. Plötsligt känns det inte lika surt att jag var på semester när vrakchampagnen upptäcktes.
Och det bästa är att lämningarna upptäcktes med hjälp av flygfotografier. Gissa hur många flygresor jag tittat ut genom fönstret för att se konturerna av ett slott dyka upp på en nyplöjd åker.
Jag vet att man måste vara uppe i luften när solen lyser på ett visst sätt, under en viss årstid, men tanken att jag någon gång skulle upptäcka något spännande kan inte lämna mig. Min tid som utbytesstuderande vid Lunds universitets medeltidsarkeologiska institution väckte intresset för att hitta lämningar ovanifrån.

Jag
stirrar på flygbilderna från Kvarnbo och inbillar mig att jag genast skulle ha sett att det ligger något stort begravt under åkern. Javisst, där syns väggarna på hallen. Eller är det där, lite längre bort? Nej, det var bara en stenhög. Eller är det en väg?
Nåja, experterna har talat och jag har ingen anledning att betvivla dem.

Jag
känner också ett styng av dåligt samvete för alla de gånger som jag skrattat åt Matts Dreijers teorier om Ålands storhet under vikingatiden. Viskar fram ett: Ursäkta mig. Där ser man, vetenskap ändras hela tiden och bygger endast på det man senast kommit fram till.
Och förstås handlar det om politik också. Det gör det alltid. Historia och politik i en härlig blandning. Det var en storman som ville befästa sin makt genom att bygga en stor hallbyggnad i Saltvik Kvarnbo. Lite som de åländska kommunerna nu vill bygga idrottshallar och allhallar.

När
jag ser de vanliga bilderna från åkern finns det ingenting som i mina ögon indikerar på områdets storhetstid. Men jag vet att det finns där, under ytan. Och det går rysningar i hela kroppen, kinderna glöder och jag vet.
Det här är årets nyhet. I alla fall för mig.

Nina Smeds