DELA
© Nya Åland

Bo i bilen

Jag bor längst norrut. Jag jobbar 42 kilometer längre söderut. Mina kompisar är bosatta på olika ställen däremellan. Jag tränar oftast halvvägs in till stan. Lägg där till någon korpenmatch, fikapaus hos mormor och mathandling.

Det är inte bara en gång som jag har fått frågan ”hur orkar du åka så långt varje dag?”. Ja, vad svarar jag? Det är bara att sätta sig i bilen, starta och köra iväg. Och vips är du framme. Eller så enkelt kanske det inte är.

Trots att det tar nästan en timme tur och retur för mig att ta mig från hemmet till jobbet och hem igen, är det inget jag har funderat speciellt mycket över. Däremot verkar många andra ha tanken i rullning. Ju mer jag funderar på det desto mer undrar jag hur lätt människan egentligen anpassar sig efter någon förändring. När jag är på min studieort bor jag fem minuter från stationen, har en tvåminuter lång promenad till den absoluta stadskärnan och det tar max tio minuter att cykla till universitetet. Skulle jag ha samma längd på transportsträcka där som här hemma skulle nog jag också fråga mig själv ”hur orkar du åka så långt varje dag?”.

Jag tror att allt i grund och botten handlar om var det är du bor och vem du har runt om dig. Här hemma på Åland är det i Geta som jag har mitt hem, min familj, mina klippor och mitt norrhav. På min studieort, i Kalmar, är det i stan som jag fikar med klasskompisarna, hänger på universitetsbiblioteket och tränar på gymmet. Det är två olika världar, med olika behov och tankesätt.

I dag skulle jag tänka om både en och två gånger ifall någon frågade mig om jag skulle vilja flytta in till Mariehamn för att ha närmare till jobbet eller flytta ut på småländska landsbygden för att komma närmare naturen. För mig är livet på Åland och livet i Kalmar som två olika världar. De bästa av två världar.

Här hemma på Åland är det ingen hemlighet att en egen bil underlättar det mesta. Utan den skulle detta vardagsliv inte fungera. I Kalmar är det i stället cykeln som är min vapendragare.

Det gäller att planera och ska jag vara ärlig så känns det många gånger som att jag faktiskt bor i bilen. Och att jag ständigt måste packa inför det kommande dygnet. Men det är det värt. Så länge jag vet att vägen hem aldrig känns för lång.