DELA
© Nya Åland

Blind för en middag

Jag var nyligen på den allra äldsta mörkerrestaurangen i Tyskland, Nocti vagus i Berlin. (Nocti vagus är latin och betyder nattvandrare). Gästerna äter i kolmörker och serveras av blinda. Konceptet är mycket populärt och de som återvänder talar om smakupplevelser utöver det vanliga då ögat inte ”äter med” och om andra sinnen som utvecklas på helt nya sätt.
Mitt sällskap var en ung man på 15 år som till en början var ytterst skeptisk: Äta utan att se vad man lägger i munnen? De blinda kan ju ge oss vad som helst.
Jag stönade inombords över ungas fördomar.
Något senare valde han, liksom jag, kvällens överraskningsmeny. Vi skulle först efteråt få veta vad vi hade ätit. (Om vi inte hade lyckats lista ut det innan, förstås).

Vi hänvisades till en sluss med dämpad belysning som sedan släcks helt. Tre bultningar på en dörr och så överlämnades vi i hovmästarens händer. Eller rättare sagt axlar, tonåringen lade sin hand på min axel och jag lade min på hovmästarens och så gick vi som ett tufftufftåg till bordet. I beckmörker.
Vi fick veta att vår hovmästare hette Thomas, att det bara var att ropa hans namn om vi ville något och var besticken, servietterna och glasen fanns.
Sedan avlägsnade han sig med små knäppande ljud, det var hans signal till de andra blinda att han var på farten. Varje anställd har sitt eget läte.
Stämningen i restaurangen var först mycket dämpad. Det fanns närmare 90 gäster men alla samtalade lågmält. Det hördes bestickklirr mot porslin och enstaka nervösa fniss. Vad man fnissade åt förstod jag då förrätten serverades – man kan inte göra så mycket annat än skratta då ens gaffel är helt tom varje gång man för den till munnen.
15-åringen konstaterade att man kan slicka hela tallriken utan att skämma ut sig och löste med det problemet att eventuellt missa någon läckerbit på tallriken.
För läckert var det. Smakerna blev bara klarare och tydligare ju längre vi satt och det var bara trevligt för det var rysligt gott. Men varje litet ljud i restaurangen blev också både klarare och tydligare och då vi var framme vid desserten var bestickklirr nästan rena rama tortyren. Så visst, de andra sinnena utvecklas när ögat inte är med.

Kvällens största aha-upplevelse blev hur långt möten med andra styrs av synen. Vi hade ett trevligt par vid bordet som vi diskuterade med hela kvällen. Plötsligt slog det mig att jag kanske inte alls hade haft samma inställning till mina bordsgrannar om ögat hade gett mig en förhandsuppfattning.
Nu kunde jag inte placera in dem i något av mina, fördomsfulla fack. Jag kunde inte tänka ”snobbigt klädda”, ”smaklöst sminkad” eller ”ser försupen ut”.
Jag sade det till dem, de skrattade gott.
– Och jag tänker föreslå något som anses högst oartigt i den seende världen. Att vi gissar varandras åldrar, sade mannen.

Det gick helt galet, med tiotals år. Och nästan lika fel blev det då vi gissade menyn. Vi lyckades bara pricka in förrättens kammusslor.

Titte Törnroth-Sarkkinen