DELA
© Nya Åland

Bäst att låta andra festa

Jag hade en bra helg. Jo, faktiskt, lite bastu, lite god mat, ett par böcker, barnen…
Jag kände mig helt tillfreds tills jag kom på jobb på måndag morgon och redaktionens yngre medarbetare berättade att de suttit på efterfest till klockan 8 på lördag morgon. Efter en helkväll på Arken. Glögg i gryningen. På allvar.

Genast stack det grönögda monstret upp sitt tryne. Men jag då, sa monstret. Är inte jag med längre. Är jag en gammal och tråkig soffpotatis som sitter i fläckiga mysbyxor i manchestersoffan och tuggar chilinötter.
Svar: ja.
Efter ett inledande fladder av panik kom jag dessbättre ihåg att jag inte ens i ungdomen orkade vara uppe och festa. Jag var alltid tråkig och blev trött. Jag tyckte alltid att fester var roligast före, när man fixade i ordning och smuttade på vinet.

Numera tycker jag ytterst sällan att det är värt besväret att ha huvudvärk dagen efter. Så mycket roligare blir det inte, och det är inte de vettigaste diskussionerna som förs efter kl 02. Man kan missa dem, och ändå förstå meningen med livet.
När jag ser den av mina kolleger som verkar mest tagen av festandet försiktigt röra huvudet i sidled, som för att testa om det går, då är jag ändå ganska nöjd med min lördag kväll: En mycket god middag. Ett glas vin. Godis och chilinötter. Lite barnprogram, de sista sidorna i en spännande deckare, och som avslutning fyra avsnitt gamla goda Blackadder med storpojkarna. På box.

Bildkvalitet och sånt är redan ett skämt, men herre je vad roligt det är att se skådespelare som Rowan Atkinson, Hugh Laurie och Stephen Fry hjärtlöst göra narr av det brittiska.
Och så oerhört uppfriskande med skämt som inte går att översätta och som man således måste anstränga sig för att uppfatta.

I min medelålders visdom inser jag att det finns tider för allt, och att mitt partytåg tuffat vidare. Det bidde aldrig något X2000 av det, och nu ljuder partyvisslan mest när det är barnkalas och enstaka middagar.
Senast jag var på Arken var mitt största problem att armarna hela tiden ville krypa myndigt i kors över bröstet. Jag blev den avsides betraktaren som såg hur klänningarna korvade sig, hur simmiga blickar försökte fokusera på slappa munnar.

Hu och nej. Bäst att stanna hemma när man inte orkar med karneval. Annars är det som att spotta i andras glas.