DELA
© Nya Åland

Att skuldsätta en hederskonsul

Vi var landsförvisade (som förra riksdagsmannen Roger Jansson skulle uttrycka det) maken och jag. Satt i Helsingfors utan såväl dator som TV. Så vi läste tidningar och hörde på radio.
På första sidan i den stora finlandssvenska draken stod det om poliser som hade försökt skuldsätta en oskyldig. Inte försökt tvinga honom att låna pengar och bli skuldsatt utan de försökte plantera falska bevis så killen skulle bli misstänkt för brott.
Och radionyheterna rapporterade om en hederskonsul, som hade skjutits ihjäl i östra Ukraina. Nyheten lästes upp med en timmes mellanrum och inte en enda finlandssvensk dam ringde, mejlade eller messade till redaktionen och meddelade att det heter honorärkonsul.

Vad sysslar alla äldre, kunniga finlandssvenska damer med nuförtiden? På min tid, dvs 70-talet i det här fallet, när jag läste FNBs nyheter på radion hörde de minsann av sig om något gick fel. Som det här med chargé d´affaires. Franska kunde jag inte och vad ordet betydde hade jag ingen aning om, annat än att det av sammanhanget framgick att det var något inom den diplomatiska kåren. Nyhetstexterna fick jag som vanligt i sista stund – nyheter skall ju vara rykande färska, så tid att slå upp fanns inte. Uttalet blev naturligtvis därefter.
– Menar ni att man kan vara anställd på FNB utan att kunna franska, undrade damen lätt chockad. Jag fick intrycket att hon aldrig mer skulle lyssna på FNBs nyhetssändningar. Och inte heller tillåta resten av familjen att sjunka så djupt.
(För den icke initierade är FNB den nationella nyhetsbyrån, som på den tiden hade mycket hög status.)

Visst ansåg också jag att man skall uttrycka sig så korrekt som möjligt, men någon stor sympati kände jag ärligt talat inte för de här damerna, som lät på något sätt fina i kanten. En förfasade sig över att det hade slunkit igenom ett dialektalt uttal, västnyländskt, och sade med fasa i rösten att snart får vi väl höra österbottningar i nyhetssändningarna.
– Det har vi redan, två stycken, sade jag. Och njöt.

Och nu är jag där själv. Lägger märke till fel och beskärmar mig över att ingen längre kan svenska, god svenska. Och jag tycker inte att jag är speciellt fin i kanten, jag är bara orolig för att vi snart inte förstår varann längre. Så måste det också ha varit med damerna som ringde, de var oroliga för att språket skulle förflackas så de inte skulle förstå oss yngre längre.
Då skall man veta att på den tiden talade vi ungdomar någorlunda begripligt, jämfört med hur det blev sen. Efter oss syndafloden. Inte att förväxla med syndafallet, där Eva frestade med ett äppel, som kolleger, litet fina kanten, tycker att skall heta äpple efter SAOL.
Chargé d´affaires har jag lärt mig uttala, men med äpple tror jag inte det lyckas.

Harriet Tuominen