DELA
© Nya Åland

Att sitta och bara glo

Det är kanske inte alltid så trångt i kyrkbänkarna runt om på Åland.
Men när madrasser och sittkuddar ska läggas ut på golvet på Lemböte lägergård när det ska bli retreat, då är det inte många centimeter mellan platserna. Alltfler kvinnor – det är nästan uteslutande kvinnor i mogen ålder – upptäcker att retreater är viktiga. Och så oändligt sköna.

Retreat betyder att man drar sig undan i tysthet. Man umgås med sig själv och sina tankar. Man ska vara tyst.
– Att förbli tyst är den enklaste sak i världen. Människor har varit tysta i miljontals år, sa prästen.
Speciellt de pratsamma mår bra av att tystna, tänker Inga Heller. De som ansvarar för kontakterna mellan människa och människa, de som ser till att stämningen blir trevlig, de njuter extra mycket av att få lägga ner hela sitt ansvar och ”bara va”.
– På er lediga tid behöver ni inte kasta er över böckerna, sa prästen också. Att sitta och glo är mycket mycket bra. Vi har som människor förlorat vår tysthet. Det mår vi inte bra av.

Om det är lätt som en plätt att tystna, speciellt för de pratsamma, är det desto svårare att bara sitta och glo. Man kan försöka räkna till tio andetag. De flesta klarar upp till fem!
Tankarna är olydiga som valpar, sa prästen. När de rymmer iväg och du börjar tänka på jobb, familj och vardag, då ska du kärleksfullt uppfostra din valp och sätta tillbaks den på det första andetaget igen.
– Så börjar man om från ruta ett. Igen. Och igen.Varje gång du börjar om är en framgång, tänk så.
Andningen ska observeras, inte påverkas.
– Andningen ska uppmärksammas, som månens sken belyser natten vågor, sa prästen. Tankarna får gå sina egna vägar utan att man följer efter dem.

Vi behöver i dag broar mellan tystnaden och allt myller. Det kan bli som ett brospann man kan gå på och växla mellan sin tystnad och myllret, barrikaden, ytan, där vi inte vill fastna.
– Tystnaden befruktar vardagen. Så kan man känna igen sin tystnad när man diskar, torkar ett glas, håller upp det mot solen och ser att det gnistrar.

Att man sedan får enkelrum på lägergården, god mat, skogspromenader, tyyystnad och lugn, ett enskilt själavårdande samtal, vedeldad bastu med möjlighet till dopp i havet, får skåda svanar i viken och gulnande löv som faller till marken, sol och måne och gnistrande stjärnor under två dygn för hundralappen jämnt – det är inte illa.
Dessutom uppstår en alldeles speciell gemenskap mellan deltagarna i en retreat. De har smålett mot varandra hela veckoslutet. De har inte pladdrat. Konstigt. Men det är som de når varandra ännu bättre så.
Kanske är tystnaden faktiskt något riktigt viktigt, något vi håller på att återerövra?

Fotnot: Kaplan Kent Danielsson, var ledaren för denna retreat, som arrangerats av Hammarlands församling.

Kiki Alberius-Forsman